Äntligen
Jag har minst två anledningar att säga "äntligen" för idag.
Nr 1: Jag hartagit tag i romanbokläsandet. I förrgår gick jag till stadsbiblioteket och lånade första Sagan Om Ringen-boken, jag tänker att jag måste läsa böckerna eftersom jag har sett filmerna, och jag ÄLSKAR filmerna. Det finns många andra böcker som jag också skulle vilja läsa, t.ex. Djungelboken, Gabriel García Marquez's böcker, Bilbo, Njals saga, Snorres edda m.fl. Hemma på Frösön har jag också många halft lästa böcker, ibland har jag tröttnat på den ena, börjat på den andra, och den onda cirkeln fortgår. På något sätt känner jag att jag inte är rättvis mot böcker som jag inte läser helhjärtat, som jag kanske har lånat från biblioteket och låter ligga på skrivbordet, eller sådana som jag bara läser några sidor av då och då istället för varje kväll, men värst av allt tycker jag synd om dem när jag vill läsa dem men inte gör det.
Nr 2: Det här borde jag egentligen inte prata om, för jag vet att när mamma läser detta så kommer hon reagera som den typiska mamman brukar göra: "Men åååååååååååååååååh, Danne jag är så stolt över dig. Berätta, hur gick det, säg varenda detalj, hur var det, var du nervös". Eller så låter det tvärtom: "Men Danneeeee, sådär borde du inte ha gjort, etc. etc. Men jag vill skriva om det, för jag känner att det är en brytpunkt i mitt liv. För första gången i mitt liv gav jag bort en lapp med avsikt att ragga på en tjej, jag raggade alltså för första gången i mitt liv.
Jag och Carina gick ut för två helger sedan. Jag ville introducera henne för de olika nationspubarna i Uppsala. Fört anlände vi till Södermanland-Nerikes nation, som är beläget i en vacker byggnad, med fin inredning och mycket folk. Eftersom vi tog bilen in till stan så drack jag alkoholfri öl medan hon drack vin. Efteråt gick vi vidare till Smålands nation, men de ville inte släppa in Carina eftersom hon inte hade kår-leg. Jag sa; "Men, hon fick komma in på Snerikes". Då sa dem: "Jaha, men de gjorde dem helt enkelt fel". Vi blev lite sura, gick därifrån och gick vidare till Uplands nation. Där kom vi in, men det fanns inget ledigt bord. Såvi drog vidare till Kalmars nation, dit vi inte ens hittade ingången. Trötta i benen var vi beredda att istället dra hem, men en kittlande känsla om att jag ville bocka av på min lista att "ha sagt 'hej' till en tjej". Vid Gästrike-Hälsinge nation var det gask, vid Östgöta nation var det klubbkväll, vid Västgöta nation var det även där gask, och vid Norrlands nation kom Carina inte heller in p.g.a. inget innehav av kår-leg. Vi höll på att ge upp, åtminstone Carina. Jag visste att om jag inte sa till henne vad som kittlade mig i hjärnan så skulle det inte finnas någon anledning att stanna kvar i stan. Så jag sa det till henne: "Carina, ska vi prova Uplands igen. Jag vill nämligen göra det som Thoms tyckte jag skulle göra: säga hej till en tjej". "Visst kan vi göra det", sa Carina.
Problemet var ju bara att anlednignen till att vi gick därifrån var för att det inte fanns något ledigt bord. Då må vi ha varit typiskt svenska som helst av allt inte sätter oss vid samma bord som folk vi inte känner. Men Carina vågade trotsa svenskheten och frågade fyra personer vid ett sexsittsbord om vi fick sätta oss vid ändan av bordet, och det fick vi. Eegentligen var lite emot själva tanken. I och för sig behövde vi inte nödvändigtvis lägga oss i deras samtalsämnen, men att sätta sig vid samma bord som folk man inte känner känns ändå på något sätt som ett intrång.
Återigen så beställde Carina ett glas vin och jag något som smakade som en blandning av äppeljuice och mate-te, även den var alkoholfri. (Nu i efterhand förstår jag att det kanske hade varit en bättre idé att ha druckit lite alkohol för att få mer mod att gå fram och ragga på någon). Jag hade siktet ställt mot baren, medan Carina hade siktet inställt på resten av salongen. Jag såg många tjejer komma och gå vid baren, jag t.o.m. gick fram för att hämta vatten för att i kön få chansen att slänga ur mig ett "hej", men det hände aldrig. Jag skämdes för att jag inte vågade göra en så simpel sak som att säga "hej". Helt plötsligt kom en vacker tjej fram till baren. Hon hade rött hår, rosmönstrad klänning, rött läppstift och svart kjol. "Wow", tänkte jag, "vad vacker hon är". Hon stod länge vid baren, förmodligen väntade hon på en drink som tog lång tid att göra. Under tiden hon gjorde det flödade en massa tankar i mitt huvud: "Hur ska jag hitta en bra anledning att gå fram och snacka med eller säga "hej" till henne?", "vad gör jag om det går åt pipan?", "tänk om hon är upptagen", (värst av allt) "tänk om jag aldrig tr chansen att åtminstone försöka?". Där och då insåg jag att jag skulle ångra mig mer efteråt om jag inte hade gjort något alls, än om jag faktiskt gjorde något och det gick åt skogen. Plötsligt kom jag på en rolig och smart idé: jag skulle skriva på en servett ett meddelande med mitt telefonnummer, för att göra det berättigat att jag är blyg, och samtidigt nå fram med mitt budskap och göra det gulligt på köpet. Så jag gick fram till baren för att be om att få en servett, när jag fick den gick jag tillbaka till bordet, lånade en penna av Carina och började skriva. Så här löd meddelandet:
"Hej!
Jag tycker att du är jättesöt och jättesnygg. Anledningen till att jag skriver det här meddelandet är för att jag är blyg, men jag är ändå en bra person.
Jag hoppas de får en fortsatt trevlig kväll och lycka till med studierna.
//Daniel
070-......."
Turligt nog satt hon precis snett bakom mig. När hon satte sig dig fantiserade jag om att det var ett tecken om att det skulle gå vägen. Men det tog ett tag för mig att ge henne lappen, Carina försökte peppa mig, men misslyckades efter flera försök och argumentationer. Till slut tröttnade vi av att bara sitta där, så vi började klä på oss och bege oss utåt. Men helt plötsligt dök en ny kittlande tanke in i min hjärna: jag hade fortfarande inte genomfört min kvällsplan att säga "hej" till en tjej. Skulle jag göra det ikväll så skulle det bli med henne. När jag vände mig om för att se om hon satt kvar, så var hon och hennes sällskap också påväg utåt. Min första tanke var att jag skulle ge henne lappen när hon passerade mig och Carina eftersom vi stod i hallen mellan puben och utgången. Men båda vi räknade ut att det skulle se konstigt ut. Carina sa: "Gå fram till henne". Och det gjorde jag.
Vägen dit kändes som en slow motion-film. Jag insåg att det här skulle vara en brytpunkt i mitt liv. I vilken riktning kvitta, alltså hur jag skulle ta till mig av situationens utgång, men jag visste att något stort skulle komma ut av det. Jag gick fram till henne och sa: "Hej, jag tycker att du ska ha den här". "Jaha, vad är det för nåt", frågar hon. "Ja, det är ett meddelande från mig till dig", säger jag, varpå hon halvt skrattar ironiskt och säger "tack".
Jag är osäker på om min plötsliga vändning mot utgången efter hennes "tack" var en dålig idé, men jag var så nervös under hela vårt korta samtal så jag ville bara få det gjort, dra lärdom av den och sen glömma alltsammans. Jag och Carina halvsprang en bit mot bilen utifall hon skulle få syn på oss och missta Carina för min flickvän, så jag bad henne spring en bit framför mig så att hon skulle se ut som en främling.
Kan jag säga att jag blev nöjd med kvällen? Både ja och nej. Jag hade säkert kunnat gjort saker och ting bättre för att ha fått en mer positiv utgång, men hade jag aldrig gjort det så skulle jag må pissdåligt.