Kramar är bra!
När jag blev bjuden att komma till grillning blev jag skitnervös: Hur skulle jag klä mig, vad skulle jag ta med mig, hur skulle det bli, vad skulle jag säga? Listan gjordes lång, men med lite uppmuntran från Carina tog jag mig iväg på cykeln. Lägenheten låg i Flogsta låghus, så det var bara kanske 3-4 minuters cykelväg dit. Jag hade dock lite svårt att hitta rätt hus, men till slut så gjorde jag det. Egentligen hade jag, från att jag begav mig, tänkt att jag skulle återvända hem om jag kom på minsta lilla anledning eller hinder. Den första dök upp när jag inte hittade husnumret, men mitt förnuft sa till mig att inte fega ut, jag ska bara umgås med klasskompisar, grilla och snacka skit. Jag parkerade cykeln och började leta efter rätt dörr. Jag hittade rätt bokstav, men på dörren stod ett annat namn, och där dök ännu en annan möjlig anledning upp att fega ut. Egentligen visste jag att det skulle varit fel av mig att inte ge det en chans, men jag kan inte låta bli sånt. Så jag höll på att skriva ett sms och säga att jag inte kunde komma, när jag helt plötsligt såg två personer bära på en sängmadrass neför en trappa vid lägenhetshuset mittemot. Kanske huset som jag stod vid var likadant konstruerat? Så jag gick runt knuten och såg att där fanns en trappa. Bredvid trappan fanns ett skåp med postlådor, så via den kanske jag skulle hitta rätt. Hennes namn stod på samma adress som vid lägenheten jag höll på att knacka på hos, bara en våning över. Så jag gick upp för trappan, och hade nästan passerat fönstret som hörde till lägenheten, men jag var bara tvungen att vänta lite, tänka ut vad jag skulle säga osv. Bokstavligen så tog jag sats, andades djupt några gånger innan jag passerade fönstret och plingade på. Kort efter plinget så öppnade hon dörren, för hon hade sett mig genom fönstret, och var alltså påväg att öppna när jag plingade på. Två sedvanliga "hej" utbyttes och jag steg in.
Lägenheten var tom, jag var första person att komma dit trots att det stod på facebook att man kunde komma mellan 17.30-18.00. Normalt är jag en tidspessimist, men även fast jag gick emot mina vanor med att komma fem över sex så är väl det normala att man kommer något senare. Det kändes ganska avspännt att träda in i hennes lägenhet, jag berättade att det var svårt att hitta dit, varpå hon sa att det är förståeligt i det laburintiska bostadsområdet. Jag lade mina ölflaskor och haloumi-paketen i kylskåpet, satte mig ner i soffan. Hon satte sig mittemot och vi småpratade i väntan på de andra. Samtalsämnena handlade bl.a. om Harry Potter, Röde Orm, favoritlitteratur och språk. I brist på samtalsämne berättade jag om mammas och pappas kompisar från Jakobsberg i Finland, varpå hon sa att hennes pappa kom därifrån. Jag visste att jag redan vid ett tillfälle i början på terminen om samma sak, men jag antog att hon kanske hade glömt bort det. Fast en gång när jag frågade henne var hon bodde, och hon sa att hon bodde i Flogsta låghus, och jag i Flogsta höghus, så sa hon "ja, jag vet reda, det har vi redan pratat om". Så jag var inte säker.
Men precis när jag skulle berätta om den ena kompisens åsikt om finska, så plingade det på dörren, nästan som ett tecken på att det här samtalsämnet ändå var förlorat. In steg en kille från klassen, också finlandssvensk, men med perfekt svensk stockholmsbrytning. Efter att han hade ställt in sina ölflaskor och majskolvar i kylskåpet så satte vi oss vid samma bord, med mig i ena kortsidan, tjejen på sin tidigare plats, och killen på min tidigare plats. Vi inväntade en till tjej, för det var bara tre som hade anmält sitt intresse, och bara fyra närvarande. När tjejen kom förberedde vi oss för att gå ut till grillplatsen, och medan förberedelserna fortgick berättade killen om en personlig kärlekshistoria som fick oss alla andra att storkna. Men jag som aldrig har haft ett förhållande kunde inte riktigt relatera till hans historia, vilket de andra kunde som ju är i ett förhållande just nu. Så jag fick tyst betrakta deras diskussion om kärlek och ville att vi skulle ta oss ut för att eventuellt byta samtalsämne.
När vi kom ut hade det börjat bli kallt, så värddamen gick åter in för att hämta en filt, medan vi andra dukade bordet, förberedde engångsgrillen och pratade. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men det var bland annat om Mumintrollet, finska språket, tecknade filmer, valborg, dialekter mm. När jag frågade om folk ville ha haloumi så var det som att folk uppskattade min gest, istället för att ha räknat med att bli bjudna. Jag fick till och med uppskattning för att ha skurit upp bitar till var och en, men den biten förstår jag. När jag hade grillat den andra haloumi-biten så ville inte värddamen ha mer, så då sa jag: "Okej, då blir det mer för mig. Men det säger jag inte nej till", varpå småskratt utbröt.
När vi insåg att grillen hade gjort sitt och det började bli kallare så tog vi in grejerna och satte oss i hennes rum. I hyllani hennes rum låg en bok om Drakar och Demoners värld, som jag antog tillhörde hennes pojkvän. Så jag frågade om hon spelade, men hon spalde inte så mycket sa hon. Vi kom in på det samtalsämnet, och killen i sällskapet blev sugen på att testa, varpå värddamen sa att hennes kille letade efter folk att spela just Drakar och Demoner med, så jag och den andra killen änmälde vårt intresse.
Bland andra ämnen kom vi in på Partaj, ett humorprogram på Kanal 5. Så killen visade klipp från programmet på youtube via sin telefon. Vi skattade gott åt alla sketcher, bland annat en om finlandssvenska Jarmo, där en svensk slådespelare agerade honom. Värddamen tyckte att han härmade finlandssvenska väldigt bra, och jag som trodde det var lätt att härma dialekten:P
När vi alla sen skulle gå gav den andra tjejen den första kramen till värddamen, och jag förstod att en obligatorisk hejdå-kram skulle ges, för näst på tur i kramordningen var den andra killen. När den sen var min tur så var jag först lite osäker på om det skulle kännas awkawrd eller inte, men det var ju bara en hejdåkram, inga hard fealings. Det var en bra kram, ingen såndär "låt oss få det här överstökat"-kram, eller "åh, jag älskar sig"-kram, utan en "tack för att du kom, det var roligt att ha dig här, jag gillar dig"-kram.
Det är verkligen inte med alla man får chansen att hejdåkrama. Att kramas är verkligen ett tecken på att man har släppt spärren om att ge varandra "integritet", man har kännt av varandra och avgjort om den här människan är värd att komma in i min famn. Det är ett sätt att signalera att en person har uppfyllt kriterierna för att vara så pass intim utan att det blir mer än nödvändigt. Kramar är bra!