Lyckorus x 3
Igår blev jag varm i hjärtat tredubbelt. Dagen började med att jag stressat vaknade ur min sömn för att jag inte hade min mobil laddad. Det var ju Melodikryss-lördag, och då brukar jag och pappa spela Melodikrysset. I vanliga brukar våra kloka huvuden i olika expertområden lösa kryssrutan, men den här gången gick det kämpigt. Så i ran "dålig förlorare"-anda så stängde jag ner kryssrutan och deppade ner mer. I jag hade pluggat det jag behövde, så jag var ganska rastlös. Jag hade redan gått på bio, jag hade ingen att hänga med. Men jag påminde mig om mitt Skype-samtal med Bella, då jag sa till henne att Dora hade sagt att jag alltid kunde komma hem till de någon helg. Så jag ringde till hem till de, men det var Camilla som svarade. Jag frågade henne om jag kunde få komma hem till de på kvällen, och hon sa att hon och Dora faktiskt hade diskuterat på morgonen om att bjuda över mig. Där hade jag dagens första lyckorus, jag var omtänkt, jag skulle inte göra intrång.
Så jag packade ryggsäcken för att sätta mig på stadsbiblioteket och plugga. På vägen dit lyssnade jag på musik samtidigt som jag cyklade. Dålig idé. Jag visste att det är en dålig idé att cykla med hörlurar; man hör inte om det kommer en bil eller annan cyklist från sidan. Eller vad som hände mig någon vecka tidigare; cykelkorgen ramlade av utan att jag hörde det. Samma sak hände nu när jag cyklade mot stan. Jag stannade vid ett trafikljus, när någon knackade på min axel. Det var en invandrarekille som på sin cykel bar på min cykelkorg och gav den till mig. Mitt andra lyckorus bröt ut. Det finns vänliga själar i världen som inte skiter i andra, utan vill vara hjälpsamma. Det lustiga är att min bild av invandrare blev ännu mer bekräftad; de är vänligare en genomsnittssvensken.
När jag satt på biblioteket för att skriva på min inlämningsuppgift till dialektologin så fastnade jag vid huruvida ett specifikt dialektuttal hade att göra med hårda/mjuka vokaler eller om det handlade om gamla maskulina/feminina ord. Så jag skrev ett brev till min lärare, och kunde inte fortsätta med skrivandet förrän jag fått svar från henne. Det enda jag kunde göra för att döda tiden tills att tåget till Upplands Väsby gick, var att läsa första Hungerspelsboken. Jag hade lyssnat sönder alla mina låtar på Spotify, och internetsurfande har på senare tid blivit slentrianmässig, speciellt när det kommer till planlös slösurfning. Hungerspelsboken är en av alla böcker som jag är glad över att jag råkar komma över. Jag fick nostalgiska känslor tillbaka till när jag läste Harry Potter-böckerna; de var lättlästa, spännande, välskrivna och tankeväckande. Mitt mål är att ha läst ut alla Hungerspelsböcker tills nästa år, innan sista filmen kommer upp på bio.
Apropå bio så pratade jag med Bella om hur spännd jag är på att se sista Hobbit-filmen, och att de som är medlem i Bioklubben får boka biljetter dagen innan vanliga döda. Detta hände inte igår, kanske i förrgår om jag minns rätt, men då sa hon något som värmde mitt hjärta; hon tyckte att jag skulle strunta i det, för hon ville att vi skulle kolla på den i Spanien, som vi gjorde med andra Hobbit-filmen. Hon nämde att Andrés hade nämnt det nån dag tidigare och sagt hur kul det var, och det måste jag erkänna att det var; vi åt hamburgare innan och hade det mysigt innan vi gick till bion. Vem kan säga 'nej' till det? Det är klart att jag hellre går på bio med folk jag älskar än ensam.
Jag ska nämna vad jag gjorde hos Dora och Camilla i ett annat inlägg, men det här skedde när jag kom tillbaka till Uppsala tågstation: jag fick ett sms av pappa där han skrev att han hade kommit på vilka svaren var som vi inte kom på på morgonen när vi försökte lösa Melodikrysset. Jag tyckte det var så gulligt, så jag ville ringa till de och tacka personligen med min egen röst istället för med bokstäver.
Tyvärr så kan jag kanske skämmas lite för att jag inte hade hört av mig till mamma och pappa under veckan, bara när det är Melodikrysset. Varför behandlar jag mina föräldrar på det sättet?