Daniel Blomqvists blogg

I lördags gjorde jag något som jag tror ingen annan skulle ha gjort. Jag och några andra som läste Nordiska Språk A i våras blev bjudna av en föredetta kursare att träffas på någon nation tillsammans med hennes kurskollegor på Logopedprogrammet. I facebook-mejlen så framgick det att ingen från Nordiska A kunde komma, förutom jag. På sätt och vis kan jag förstå varför: om man inte har någon närmare vänskap med personen som bjuder in en, plus att ingen annan från Nordiska A ska komma (som man kan luta sig mot om det skulle krisa), plus att hennes logopedkollegor skulle komma (de kände förmodligen att de skulle få det svårt att komma in i deras gäng). Jag passar ju in i dem här variablerna, så jag hade ingen egentlig anledning att gå. Eller jo, det hade jag, nämligen att jag inte hade något annat för mig den kvällen och att jag förmodligen är Uppsalas ensammaste och desperataste människa, som vågar mig på något sådant.

   Det var inte lätt att ta sig ur lägenheten ens. Som vanligt ringde jag mina föräldrar för att be om råd, eller snarare tjafsa emot och försöka hitta motargument till att gå som jag förmodligen skulle ångra om jag hade stannat hemma. Jag sa: "Hon måste vara världens mest egoistiska person som inte tänker på vilka hon bjuder in. När jag bjuder folk hem till mig, så försöker jag tänka efter, försöker se till att jag bjuder in rätt folk, så att ingen känner sig ensam. För jag kanske får för mig att snacka med någon annan, och då är det bra om den personen har någon annan att snacka med." Och då började föräldrarna prata om att det här var ett ypperligt tillfälle att träffa NYA människor, att mina motargument inte skulle leda mig nånstans, utan bara vid tv-soffan där jag aldrig kommer träffa nya människor. Förmodligen har de rätt. Jag befinner mig liksom i en speciell situation, i det att mina bästa vänner är i Göteborg, mina föräldrar i Spanien, Bella på Frösön och Carina i Chile. Jag är helt ensam och (i princip) MÅSTE lära känna nya människor för att överleva. Det är klart, jag skulle kunna välja att inte träffa nya människor, utan istället leva ett isolerat liv, undvika (för mig) jobbiga situationer och vara nöjd med det. Grejen är bara den att jag på sätt och vis redan gör det, och jag känner hur ensamheten äter upp mig inifrån. Jag måste testa mina gränser, försöka hoppa över hinder, utmana mig själv, för annars utvecklas jag aldrig.

   Så jag bestämmer mig för att cykla in mot stan. Tanken var att vi skulle träffas på GH nation, så jag kommer dit innan utsatt tid, parkerar cykeln, tar två varv runt kvarteret för att ta sats mentalt och invänta andra. När jag precis ska ha gått mitt andra varv, och rundat hörnet, så är jag kanska 200 meter från infarten till nationen. Två personer, den ena på sin cykel och den andra stående, befinner sig vid infarten. Den vid cykeln tycker jag ser ut att vara min gamla kursare med vita vantar, som vinkar åt mitt håll. I det ögonblicket får jag panikångest, vänder mig om och gömmer mig bakom en höghusvägg. Jag vågar inte i det läget komma fram och hälsa på dem, tänk om jag stör dem eller kanske blir utfryst? Så jag går ett till varv, fast åt andra hållet, och när jag passerar hörnet gör jag det långsamt så jag kan se om de fortfarande står kvar där, men det gjorde de inte. Jag skäms ju såklart för mitt handlade, förmodligen tyckte hon jag var världens konstigaste typ på jorden. Men efter att ha sansat mig lite så går jag in i nationshuset, där det visade sig vara bröllop, så puben var stängd för allmänheten. Så jag skickar ett sms till henne där hon skriver kort och gott "Norrlands :-)!". Helvete, är hon så pass irriterad på mig så hon skriver ett kort meddelande? Fat vänta lite, varför skulle hon över huvud taget skriva till en knöl som mig som beter sig på det där viset? Kanske är hon en sån person som ser bortom allt det där knasiga och fattar att jag bara är väldigt blyg? Det går ju såklart inte att med säkerhet veta, men det inbringar med mot till mig att bege mig mot Norrlands.

   Fast när jag kommer till Norrlands stannar benen tvärt. Jag blir stående vid ingången i minst 20 minuter och väger mellan att gå in eller gå hem. Flera gånger gå förbi mig och tänker: "Okej, när den där personen går förbi mig så tar jag ett beslut, det första som faller mig in". Jag vet inte hur många gånger jag håller på så där. Jag tog några steg i riktning bortåt, men av någon outgrundlig anledning så stannade mina ben där också. Min kropp vill inte gå hem, den vill att jag genomför det här. Såklart; hur ska jag veta vad jag ska gå ifrån, eller stannar kvar hos, om jag inte ens går in och åtminstone stannar en liten stund? Så jag går till killen som ska kolla mitt student-leg och körkort, sen går jag in i rummet med bordm stolar och människor, tittar omkring för att se vart hon sitter. När jag väl får syn på henne så vänder jag om tvärt, men bara så att jag står vid garderoben, så att jag inte syns. Jag måste tänka igenom mer noggrannt hur jag ska ta mig igenom den första fasen, den see möta blickarna, säga hej, kramas/skaka hand, hälsa på hennes kompisar och sätta sig ner. Det jag bestämmer mig för är att jag ska göra hälsningsceremonin, välja plats, lämna jackan och cykelhjälmen där, gå till baren och beställa en cola med lime, sätta mig ner och försöka så gått jag kan och vara social och trevlig, och gå efter att jag har druckit upp.

   När jag kommer in möts våra blickar, och hon behandlar mig som om inget konstigt hade hänt, nästan så jag blir förvånad inombords. Och hon ger mig t.o.m en kram, vad har jag gjort för att förtjäna det? Förmodligen gör hon så med alla, alltså måste hon vara en ovanligt vänlig, tillmötesgående och trevlig person. Så jag sätter mig ner, försöker inte ta så mycket plats i början, sippar på min cola och lyssnar på deras konversationer, försöker flinka in där jag känner att jag har något att komma med. Som vanligt, när jag befinner mig i sådana situationer, blir jag nervös över min tysthet. Samtidigt vill jag inte slänga ur mig saker bara för sakens skull. Det går hyfsat bra, ända tills en kompis till tjejen kommer in och ska sätta sig vid samma bord som oss. Tjejen sitter mellan mig och en annan tjej, vilket kunde betyda att killkompisen skulle vara tvungen att sitta bredvid mig, och de skulle alltså prata med mig emellan. Men jag flyttade mig till tjejens plats, de två bredvid mig på min vänstra sida, och jag tvingades alltså in i logopedsfären. Jag satt där länge tyst, t.o.m så att tjejen påpekar att jag är väldigt tyst, varpå jag blir nervös och säger: "Ja, jag har inte så mycket att säga". Jag har ju anat förut att folk har lagt märke till att jag kan vara väldigt tyst i sådana sammanhang, men aldrig att de har påpekat det i de situationerna. Jag känner mig påkommen, avslöjad, misslyckad. Har hennes påpekan att göra med att jag har gjort något fel, eller att jag har gjort något utanför normen? Jag tror den senare. Även om jag inte har gjort något fel, så tycker jag det är obehagligt att försöka stå till svars för något så personligt som jag kanske skäms över, men om jag egentligen inte borde. Jag skäms bara i sådana situationer när jag befinner mig i en av normens bastiljoner.

   Men när de bestämmer sig för att gå ut, så följer jag efter, för grupptryckets skull. Av stämningen att bedömma så känns det inte som i 8:an, när jag blev anklagad för att haka på klassens grabbgäng. Väl utanför håller jag mig på avstånd, lite avvaktande för att avgöra om jag får följa med eller inte. De bestämmer sig för att gå till Uplands nation, och tjejen frågar mig om jag vill följa med, varpå jag säger: "Okej då". Varför vet jag inte. För jag märkte att även om jag försökte, så gott jag kunde, snacka mig in i gänget, så pratade de alltid om sin utbildning, kurser, lärare etc. Ända från Norrlands till Uplands så får jag inte mycket sagt. Vi sätter oss på Uplands trädgård, de fortsätter prata om sitt, jag försöker komma in emellanåt samtidigt som jag fryser. Till slut ger jag upp. Jag bestämmer mig för att vänta på rätt tillfälle för att säga till tjejen att jag ska gå. När jag gör det så vänskapskramas vi, och hon säger: "Vi får gå ut nån mer gång, fast med folk från Nordiska A".

   På ett sätt kan jag tycka det var bra av henne som uppmärksammade att jag höl mig tyst för att jag "umgicks" med logopeder, att jag kanske skulle ha trivts bättre med folk från Nordiska A. Men jag kan också ställa mig frågan: "Varför bjöd hon då in mig? Varför kunde hon inte ha bjudit in mig om det bara var folk från Nordiska med?". Förmodligen visste hon inte i förväg hur jag skulle klara det här testet, så jag klandrar henne inte.