Daniel Blomqvists blogg

I tisdags åkte jag, mamma och pappa med fullastad släpvagn och bagageutrymme till Uppsala. Föräldrarna hade köpt en lägenhet där, och jag var tvungen att städa ur lägenheten, så det var mycket som skulle göras. Ända sedan jag har kommit från Island så har jag haft en klump i magen av oro, ihopklumpad ångest som vill komma ut i gråt, men får aldrig någon chans. I och för sig gjorde den det en kort stund när jag lyssnade på Lars Winnerbäcks akustiska version av "Kom ihåg mig" hemma i Överhogdal. Den var så fin så jag började gråta, och mamma kom in i mitt rum och undrade hur det var.

   Oavsett hur många gånger jag har börjat en ny skoltermin så tycks jag aldrig skaka av mig oroskänslan. Jag går runt och tänker: Hur kommer det att gå, vilka kommer bli mina klasskompisar, kommer jag klara kurserna och tentorna, kommer jag ha roligt eller tråkigt, kommer jag bli så pass gråtfärdigt att jag ringer hit mamma från Spanien för att jag behöver sällskap (som jag gjorde när jag bodde ensam i huset på Frösön när jag pluggade på MIUN)? Jag låter dessa tankar uppta stora delar av min tankeverksamhet, och jag får en känsla i bröstet (det är oftast där det känns) av ett svagt tryck innåt och vad jag uppfattar som en mindre åderförkalkning.

   Jag vet bättre. Jag vet att allt kommer att ordna sig. Jag vet att det löser sig när jag väl kommer in i universitetsvärlden och hittar ett tempo som passar mig, och ändå går jag runt och oroar mig för hur det ska gå! Förra terminen spenderade jag mycket tid i mitt korridorsrum och pluggade, vilket jag kan känna mig stolt över. Men jag gjorde det inte bara för att jag ville lära mig något och klara tentorna, utan också för att fly. Många stunder flydde jag från tanken att jag egentligen ville umgås med andra studenter, gå med i någon grupp etc. Men min feghet och sociala inkompetens satte skygglappar på mig och istället för att deppa över att vara umgängeslös så pluggade jag istället. Det är i och för sig bättre än att titta på en sorlig film i soffan och gråta samtidigt som man slevar i sig Ben & Jerry's. Men jag vill inte fly, men jag försöker inte ens. Jag ser det som en trygghet att veta att jag alltid kan komma hem i min ensamhet och plugga i konstruktivitetens namn.

 

Igår åkte vi till Storvreta för att köpa en soffa. På skylten på husdörren ett namn som jag och pappa antog var turkist. När vi ringde på blev vi välkomna in. Familjen satt vid middagsbordet och åt frukost och verkade inte bry sig om vår ankomst. "Skönt", tänkte jag. "Varför skulle de göra det?" Men sen när vi skulle bära ut soffan så fick vi hjälp av hela familjen, sex var dem, med att bära att soffdelarna och soffkuddarna. Och mamman erbjöd sig att följa med i bilen och ledsaga pappa till närmsta bankautomat (för de hade inte tillräckligt med kontanter med sig). Och sen när vi komm tillbaka så frågade mamman om vi ville ha kaffe, och mamma sa ja. Jag började få små nervryckningar i ansiktet för jag blev dels överväldigad av deras gästvänlighet och att de var så trevliga, pratsamma, vänliga och hjälpsamma, fast vi var främlingar. Varför är de så mot oss? Jag kunde inte begripa det. Jag som under hela mitt liv har gått runt och trott att en relation bestod av olika stadier, och att man inom dessa stadier blir mer och mer vänlig och man berättar mer djupgående om sig själv och sin familj etc. För blev det obegripligt när vi satt vid deras bord och mamma pratade med dem som om vi hade känt dem jättelänge (det var som skötte det mesta av snacket). Jag försökte hålla masken under hela fikat, och när vi till slut kom till bilen för att åka hem så exploderade jag.

   Samtidigt som jag tyckte de var jättetrevliga och ville lära känna personer som dem, så frågade jag föräldrarna om varför det finns människor som är så pass trevliga mot folk som de inte känner sen innan. Alltid när vi har sådana diskussioner så är det såklart jag som får offerkoftan. Det var inte det att jag hade något emot att de var invandrare eller att de var så gästvänliga i sig, men just det faktum att de inte kände oss irriterade mig ändå. Jag ser socialt samspel som en tabell: om du känner en person visst mycket så betyder det att det går bra att vara visst mycket trevlig och berätta bara vissa saker, och bryter man mot den så förstörs hela ekvationen och det blir obekvämt och fel. Kanske är jag trångsynt som likstället social samspel med en teoretiskt påhittad tabell, men för att jag ska göra mig mer förstådd, så är det lite som att ragga: Du går inte fram till någon du tycker är snygg och talar om en familjehemlighet eller helt enkelt berättar om saker som hör till ett senare stadium.

   Men men, jag har ju såklart fel. Fungerar personkemin så kan man vara kapabel till vad som helst. Det är bara jag som inte förstår mig på mekanismen i den. Eller så kanske jag inte borde ge mig in på den över huvud taget. Ändå är det så pass fascinerade att jag gnäller över den varje dag, hur människor fungerar. Någonstans så har jag en önskan om att alla vore som mig, därav min klagan, för då skulle jag inte känna mig ensam. Men alla kan inte vara som mig, och alla bör inte vara som mig, och ändå ägnar jag mycket tankeverksamhet åt att klaga, fascineras av och klura ut varför människor beter sig på sätt som jag kanske tycker är obekväma, konstiga eller banala. Men jag tror att jag någonstans är avundsjuk, att jag vill vara som dem, och ändå klagar jag på dem. Förmodligen är det ett flyktbeteende, ett sätt att skydda mig själv, istället för att ta tag i mitt liv och ta beslutet att sträva mot att bli bättre som människa och streta mig igenom alla jobbiga hinder. På något sätt känns det lättare och enklare att försöka övertyga mig om att jag är bättre än de jag är avundsjuk på. I skrivande stund så inser jag att det är såhär en mobbare ofta känner sig. istället för att ta tag i mina demoner så tar jag en "genväg" och gör en annan människas liv sämre så att jag känner mig bättre. Livets ironi är den att det tar längre tid och kräver mer av en att bygga ett höghus än att riva ett.