Daniel Blomqvists blogg

Igår kom jag hem från Spanien, hem till ensamhetens lägenhet i Uppsala. Vilken omställning det var att komma från ett hus i södra Spanien med 11 pers till en lägenhet i kalla Uppsala med en person. Den insikten fick mig att gråta när jag mellanlandade på Gatwicks flygplats. Jag började t.o.m föreställa mig hur livet skulle bli om mamma dog, hur ensam jag skulle känna mig, att vara utan den människa i världen som jag kan känna mig tryggast hos.
Ganska snart kom jag på att jag hade en smarttelefon och ett par hörlurar, så jag lyssnade på bra Beatles-låtar, som fick mig på bättre humör.

   Musiken gjorde det även lättare att flyga, bland det tråkigaste som finns. Speciellt när man sitter längst in, även fast man får bäst utsikt från fönstret, blir det problem när man t.ex. vill till toaletten, eller vill ut rätt snabbt. På flygplanet mellan Gatwick och Arlands blev jag placerad langst bak, längst in, men facken ovanför var upptagna. Så jag fick gå ett par rader fram för att hitta ett ledigt fack. Det gjorde att jag kom ut från flygplanet ganska sent, men jag hade ändå 50 minuter tills tåget skulle gå, så jag hann inhandla en Big Mac Co och ändå ha en kvart till godo efter uppätandet.

   På Arlandas tågperrong, som ligger under jorden, kände jag för att ringa till mor och far via Skype, kanske inte den bästa idén med tanke på att uppkopplingen blir sämre under markytan. Men jag kunde iaf säga att jag var i Sverige, att jag väntade på tåget, hur resan gick, hur ensam jag kände mig etc. Jag sa att jag skulle ringa dem när jag kom hem till lägenheten, vilket jag gjorde.

   På tåget slogs jag av att jag inte satte mig så jag kunde se den digitala skärmen visa vart tågets nästa stopp var. Rättare sagt så kunde jag inte se den direkt, för jag såg dess reflektion på en bit plexiglas. Hade det varit i Östersund så hade jag inte behövt plexiglaset, jag kunde bara ha tittat genom fönstret för att få en känsla av ungefär hur långt det var kvar. Men jag fick helt enkelt vänta tills jag kunde ana en bangård, perronger, innan jag ställde mig upp för att börja röra mig utåt. Det kanske är ett tecken på att jag inte har bott tillräckligt länge i staden för att känna den helt och hållet, eller också är det ett tecken på att staden är för främmande för mig. Det kanske inte är staden jag lever i, utan bara staden jag pluggar i, och jag råkar bara bo där. Jag känner mig inte som en uppsalabo, utan mer som en uppsalastudent. Jag rör mig inte i samma kretsar som lokalbefolkningen, utan söker mig mestadels till ställen där andra studenter umgås, t.ex. Norrlands nation, eller Snerikes nationsteater. Jag har inte samma romantiska känsla för staden som första gången jag såg den. Men så lär det vara ganska ofta när man flyttar till en stad som man känner sig förälskad i, men sen faller dem där estetiskt skönhetliga detaljerna i periferin för att göra plats åt verkligheten, bekymrena, studentlivet. Jag inser mer och mer att jag nog inte kommer bo kvar här efter att jag har tagit examen, men man vet aldrig. Kanske jag så småningom hittar någonting oupptäckt som får mig att inte vilja lämna staden. Just nu känns det bara som att Uppsala är en stad där man pluggar, men som man sen lämnar.

 

En annan sak som jag har börjar tänkt på sen igår är att jag är väldigt obekväm med när saker och ting förändras i min omgivning. Det kan handla om sådana saker som att åka hem efter att ha spenderat ett par veckor i Spanien med famiuljen och anpassat sig till den miljön. Eller att ens bästa vänner flyttar från Östersund och lämnar en ensam och utan socialt umgänge, och som motiverar en att flytta för att "börja om på nytt". Jag tänker fortfarande väldigt ofta på Fjun och Maria, fast vi inte ses så himla ofta. Sist var det över en helg i maj i fjol när jag åkte ner och hälsade på dem så vi kunde kolla på Eurovision Song Contest tillsammans. Ibland önskar jag att vi kunde bo i samma stad, men det går inte och det gör mig galen.

   Samma känslor börjar jag känna för en tjej som jag har träffat vid tre tillfällen. Vi har bara setts tre gånger, men på något konstigt sätt så får hon mig att känna mig glad. Jag kan vara mig själv med henne, vi har gemensamma intressen och ståndpunkter. Det problematiska är att hon flyttar hem till Varberg nu i februari, och det gör mig lite ledsen. Jag vill å ena sidan inte att hon åker, för annars kommer jag inte ha någon att umgås med som jag trivs med och som gör mig glad (jag har så svårt att lära känna nya människor), å andra sidan vill jag inte stå i vägen för henne. Hon har precis tagit examen, och jag är glad för hennes skull. Jag önskar bara att jag hade kunnat få mer tid att lära känna henne och träffa henne fler gånger. Vi ska ses nu på söndag för en promenad. Det mötet ser jag fram emot. Men det är samtidigt jobbigt att veta att ännu en person som jag gillar ska lämna mig. Så klart hon inte lämnar mig, hon bara flyttar någon annanstans för att leva sitt liv. Jag är bara rädd att det ska sluta med att jag lever i ensamhet utan givande socialt umgänge så fort hon flyttar.

   Turligt nog så kan jag vara förvirrad med gott samvete. Idag skickade jag in min sista hemtenta i dialektologi, så jag har ingen skola förrän terminsstarten 19e januari. Den tiden ska jag passa på att jobba i garderoben på Carolina.