Jag hör poesi överallt
Jag har märkt att jag ser poesi i det mesta jag hör. Om jag hör någon säga något klyftigt eller annorlunda så reagerar jag direkt. T.ex. hörde jag den här dikten på ett svt-program om kinesisk mat:
"Jag blåser som ett damm från den plats där jag är född
Vem kan se min bräcklighet?
Där slumpen lät mig födas, dit ska alltid min längtan gå.
Världen är stor, vägen är så svår att vandra
Jag har sett både sorg och glädje.
Jag har gett så mycket kärlek, gråtit så många tårar.
Himlen ska veta att jag aldrig ger upp.
Jag fylls av tacksamhet att du finns för mig,
att du alltid är hos mig och låter mig vara jag.
Jag fylls av tacksamhet för vad ödet gett mig
och njuter av blommorna även den de vissnat.
Jag tilltalas av bilderna som beskrivs av ordkombinationerna. Det är inte allt jag känner igen mig i personligen. Men jag beundrar dessa diktförfattare, och jag blir faktiskt avundsjuk och önskar att jag hade kommit på dessa formuleringar.
Jag hörde denna spontana formulering av min lärare i språksociologi i tisdags:
"Dess exakta natur är ännu i det dunkla."
Jag minns inte vad som var i det dunkla, och jag vet inte om han medvetet eller inte ville uttrycka sig poetiskt sådär spontant. Men jag noterade det på en gång, inte det han pratade om.
Niklas Strömstedt sjöng i sin låt "Lyckolandet" i Så Mycket Bättre i lördags:
"Svenska flaggan är mer än gul och blå."
Det är så sant. I Sverige bor mer än folk som gillar folkdräkter, julskinka etc. Vi har folk från olika delar av landet med sina traditioner och kultur, och tillsammans blir det Sverige, som att1+1=2.