Religion och kärlek
Jag är inte särskilt religiös av mig. Jag är väl en blandning av ateist och agnostiker, men till större del ateist. Den finns många naturfenomen som är otroliga och svårgreppbara, men som mycket väl kan ha en logisk förklaring bakom sig. T.ex. tycker jag det är intressant att havssköldpaddor kommer i hundratal till stränder runtom i världen och lägger jättemånga ägg var, men långifrån alla överlever ens att ta sig till vattnet. Många blir upphittade som ägg, några blir inte tillräkligt nergrävna för att klara ruvningen till de blir självständiga foster, och andra blir uppätna på väg mot vattnet. Och en stor del klarar sig inte till vuxen ålder. Havet skulle bli överfullt av havssköldpaddor om alla sköldpaddor som klarat sig skulle överleva till vuxen ålder. Varför är det inte så? Jag tänker mig ibland att det finns en ordning i naturen, en slags balans som måste upprätthållas för att allt som lever ska kunna göra det till sin fulla potential. Eller så finns det ingen sådan ordning. Jag har ingen aning, men jag anser mig ändå smart som förhåller mig öppen i denna fråga eftersom jag inte har några tillförlitliga svar eller teorier att stödja mig på. Så jag är försiktig med att yttra mig i om det finns något övermänskligt väsen som håller ordning i naturen. Nu när jag läser runologi på universitetet så har jag kommit över en andlig visa som tilltalar mig estatiskt, inte religiöst eller teologiskt:Led mig, JEsu, här i livet,Till det rätta vandrings mål,När jag trötta fjät har klivit,Och ej mera vandra tål!Bliv, å JEsu! då min vila,När mig allt vill överila,Giv mig sist en salig ro,Bland Guds helgon sammanbo!AmenJag lockas inte på något sätt att konvertera till kristendomen, men jag tilltalas dels av språket i texten, och den kärlek och tillgivenhet till gud som måste ha funnits hos personen som skrev den här dikten. Hen måste ha kännt starkt att en dikt till gud inte kan skrivas med vardagsspråklig vokabulär och satsuppbyggnad, utan kräver viss ansträngning. Det är påfallande sällan som ateister utstrålar sådan tacksamhet till det de har och blivit sig givna. Jag blir avundsjuk på troende bara av den anledningen. Men samtidigt vet jag att man inte behöver vara troende för att visa tacksamhet och hjälpsamhet till saker och ting. Men för att tag sen såg jag en dokumentär om makaker som har hittat sig in i Jaipurs gator i Indien. I samband med den dokumentären berättades det om nån hinduisk sekt som brukar ta hand om skadade djur, och ser de som sina egna, så pass mycket så ammande mammor ger lite av sin mjölk till unga djur. De ser ett system där djur och människor hör ihop, att vi är beroende av varandra, och att vi måste visa tacksamhet. Det är svårt, har jag märkt, att ta en sådan ställning som man är ateist. Då tycker man hellre att djuret borde avlivas eller liknande. Jag är rätt ambivalent i min inställning till religiositet. Om alla vore religiösa, skulle vi bli snällare mot varandra? Skulle vi ta hand om naturen bättre? Skulle vi inte resursslösa som vi gör nu? Men behövs det religiositet för att tänka om? Det finns ju de som inte är religiösa, men som är snälla, bryr sig om naturen, inte resursslösar, som som ser ett samband mellan handling och resultat. Det är klart att om folk vill tro på något övernaturligt så ska de få göra det. Vem är jag att döma dem? I och med upplysningstiden, och naturvetenskapens inträde i folks medvetanden, så började man ifrågasätta den gamla "av gud givna ordningen". Tron på människans förnuft och att tänka självständigt blev viktigare än liten till makthavare och auktoriteter. En annan viktig tanke med upplysningen var att samhällen utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan.
Jag tycker att upplysningens idéer är vackra. Men den finns ju också trosuppfattningar där det inte finns specifika gudar och auktoritära gestalter, utan väsen och andar t.ex. Och även i samhällen där religionen kretsar kring en gud, går det inte att skapa jämlika samhällen där? Jag tror att tanken med upplysningen är att oavsett vad man tror på så ska inte en viss idé eller trosuppfattning påtvingas folket i strävan efter enighet, för att på det viset skapa balans och jämlikhet. Jag tror att det bor en rädsla i det tänket av rädsla för kaos. Istället för att strävandet handlar om en dröm om en harmonisk tillvaro, så är istället rädslan för kaos det som genomsyrar ordningsönskan. Men kaos är ju naturligt, men inte nödvändigtvis bestående. Det är som med livet i stort: ibland är man glad, ibland blir man ledsen, och då gäller det att hitta sätt att återställa den inre friden. Det finns en fara i att alltför ihärdigt jaga efter lösningar, men det säger inte att man inte ska ha drömmar och förhoppningar. Jag t.ex. drömde länge om att jag en dag skulle hitta den rätta, en parner att bli tillsammans med, så pass mycket så jag blev olycklig för att jag var singel, medan andra hade det där som jag ville ha. Jag glömde bort att leva under tiden. Men nu när jag har insett att jag faktiskt ar ett val, att jag intenödvändigtvis behöver ha en kärlekspartner för att bli lycklig, så känns allting så mycket lättare, som att en tyngd lyftes från mina axlar. Singellivet är inte en slags "mellanperiod" tills det att man ingår i ett förhållande. Jag är fortfarande öppen för att träffa "den rätta", men skulle det visa sig att det aldrig sker, så måste jag ju ändå se till att fylla mitt liv med trevligheter och glädje ändå. Det kanske blev lite "off the topic", men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det där. Jag är djävligt trött på de här som säger "jag kan inte leva utan dig", "jag kan inte sova eller äta utan dig". Det går visst! Folk säger så bara för att de är ledsna efter t.ex. en separation. Och det är inget fel i att sörja, men så fort man har inställningen att livet inte är fullständigt utan en partner så är man illa ute. Jag såg en film för väldigt många år sedan med Jennifer Aniston och Mark Ruffalo som hette "Rumor has it". Tills för ett par dagar sedan så kom jag inte ihåg filmtiteln, men jag googlade på en replik som Aniston säger i filmen som jag aldrig kommer glömma, och så fick jag reda på filmtiteln och kollade på filmen. Repliken var: "I can live without you, I just don't want to". Anistons karaktär har varit otrogen mot Ruffalos, och mot slutet av filmen kommer Aniston till Ruffalos lägenhet för att be om ursäkt. Jag tycker det är så bra och klockrent sagt. Man är inte okapabel att leva utan en person, men man kanske inte vill det. Bara för att man kan klara sig utan vissa saker, så betyder det inte att man inte kan vilja ha dem. Det är en ganska oromantisk tanke att man inte är gjorda för varandra, att man är menade för varandra. Men så är det! I ett fungerande och välmående förhållande så lever man inte "på grund av" varandra, utan "med" varandra. Jag har nog ingen yttranderätt som aldrig har varit i ett förhållande, och alltså inte har erfarenhet. Men efter många observationer, och på grund av min ohälsosamma strävan efter kärlek, så har jag insett att för att fungera i en parrelation så måste man vara bra på att vara singel. Och jag är ganska bra på att vara det: jag pluggar för att inte känna att jag inte har så mycket umgänge, jag joggar två gånger i veckan, jag tycker om att bada, jag tycker om att skriva, jag har börjat med en veckomeny, och börjat intressera mig för inredning för att sätta min prägel på hemmet. T.ex. så jag ersatt min vanliga flytande två-behållare med en cola-flaska i glas, och satt en tvålpump överst.
Jag tycker att upplysningens idéer är vackra. Men den finns ju också trosuppfattningar där det inte finns specifika gudar och auktoritära gestalter, utan väsen och andar t.ex. Och även i samhällen där religionen kretsar kring en gud, går det inte att skapa jämlika samhällen där? Jag tror att tanken med upplysningen är att oavsett vad man tror på så ska inte en viss idé eller trosuppfattning påtvingas folket i strävan efter enighet, för att på det viset skapa balans och jämlikhet. Jag tror att det bor en rädsla i det tänket av rädsla för kaos. Istället för att strävandet handlar om en dröm om en harmonisk tillvaro, så är istället rädslan för kaos det som genomsyrar ordningsönskan. Men kaos är ju naturligt, men inte nödvändigtvis bestående. Det är som med livet i stort: ibland är man glad, ibland blir man ledsen, och då gäller det att hitta sätt att återställa den inre friden. Det finns en fara i att alltför ihärdigt jaga efter lösningar, men det säger inte att man inte ska ha drömmar och förhoppningar. Jag t.ex. drömde länge om att jag en dag skulle hitta den rätta, en parner att bli tillsammans med, så pass mycket så jag blev olycklig för att jag var singel, medan andra hade det där som jag ville ha. Jag glömde bort att leva under tiden. Men nu när jag har insett att jag faktiskt ar ett val, att jag intenödvändigtvis behöver ha en kärlekspartner för att bli lycklig, så känns allting så mycket lättare, som att en tyngd lyftes från mina axlar. Singellivet är inte en slags "mellanperiod" tills det att man ingår i ett förhållande. Jag är fortfarande öppen för att träffa "den rätta", men skulle det visa sig att det aldrig sker, så måste jag ju ändå se till att fylla mitt liv med trevligheter och glädje ändå. Det kanske blev lite "off the topic", men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det där. Jag är djävligt trött på de här som säger "jag kan inte leva utan dig", "jag kan inte sova eller äta utan dig". Det går visst! Folk säger så bara för att de är ledsna efter t.ex. en separation. Och det är inget fel i att sörja, men så fort man har inställningen att livet inte är fullständigt utan en partner så är man illa ute. Jag såg en film för väldigt många år sedan med Jennifer Aniston och Mark Ruffalo som hette "Rumor has it". Tills för ett par dagar sedan så kom jag inte ihåg filmtiteln, men jag googlade på en replik som Aniston säger i filmen som jag aldrig kommer glömma, och så fick jag reda på filmtiteln och kollade på filmen. Repliken var: "I can live without you, I just don't want to". Anistons karaktär har varit otrogen mot Ruffalos, och mot slutet av filmen kommer Aniston till Ruffalos lägenhet för att be om ursäkt. Jag tycker det är så bra och klockrent sagt. Man är inte okapabel att leva utan en person, men man kanske inte vill det. Bara för att man kan klara sig utan vissa saker, så betyder det inte att man inte kan vilja ha dem. Det är en ganska oromantisk tanke att man inte är gjorda för varandra, att man är menade för varandra. Men så är det! I ett fungerande och välmående förhållande så lever man inte "på grund av" varandra, utan "med" varandra. Jag har nog ingen yttranderätt som aldrig har varit i ett förhållande, och alltså inte har erfarenhet. Men efter många observationer, och på grund av min ohälsosamma strävan efter kärlek, så har jag insett att för att fungera i en parrelation så måste man vara bra på att vara singel. Och jag är ganska bra på att vara det: jag pluggar för att inte känna att jag inte har så mycket umgänge, jag joggar två gånger i veckan, jag tycker om att bada, jag tycker om att skriva, jag har börjat med en veckomeny, och börjat intressera mig för inredning för att sätta min prägel på hemmet. T.ex. så jag ersatt min vanliga flytande två-behållare med en cola-flaska i glas, och satt en tvålpump överst.