Daniel Blomqvists blogg

För ett par veckor sen var Nina hemma hos mig, och då kollade vi på nästan hela extended editin av Sagan om de två tornen. Det roliga var att vi knappt såg på filmen, för vi hade ju redan sett filmen (både normala och extended edition) flera gånger, och kunde den i rincip utantill. Men det var som att ha bakgrundsmusik. Så vi pratade mestadels, kommenterade filmen och karaktärerna. Nina introducerade mig för en spännande flik i IMDBs hemsida, "trivia", där man kan läsa intressant information om själva filminspelningen. Bl.a. så bröt Viggo Mortensen två tår under inspelningen.

   Vid ett tillfälle sa jag att jag en dag skulle vilja ha en "the one ring" med en halskedja, för jag hade sett att de sålde sådana på SF-bokhandeln, kostar 299kr. Lite dyrt, men man kan alltid drömma. På det sa hon att hon önskade sig en Time Turner, som den som finns med i Harry Potter-filmen "Prisoner of Azkaban". Det är med den som Hermione åker tillbaka i tiden för att kunna plugga så många kurser som möjligt, och som hon hade fått av Professor McGonagle under första terminen, och det är med den som hon och Harry åker tillbaka i tiden för att rädda livet på Buckbeak, Sirius Black och Harry Potter (från dementorerna). Jag tänkte att om jag hittar e sådan till ett rimligt pris så skulle jag köpa den till henne. Hon är verkligen värd det; hon är en av mina bästa vänner, hon är cool, rolig, intressant, omtänksam, och ny i stan. Klart att hon förtjänar det. Jag var dock lite rädd för att hon skulle tro att jag köper henne det bara för att jag råkar ha lite mer pengar än vad hon har, men jag ser det inte så. Jag ser det mera som att visa min uppskattning på hur mycket jag tycker om henne, jag hade säkert kunnat visa det på något annat sätt än att köpa henne något, men jag hade bestämt mig.

   Redan nästa dag kollade jag upp vad den skulle kosta på SF-bokhandeln. ALLDELES FÖR DYRT, så det var utraderat. Jag tänkte att det kanske fanns en chans att den skulle gå att hitta på Tradera för ett bra pris. Och det fanns. Det fanns flera annonser med just Time Turnern. Jag hade siktat in mig på ett halsband, men det fanns även i örhängesform, och i silver och guld, men guld trodde jag hon skulle gilla mest. Jag budade på flera, blev överbjuden på flera. Till slut fanns det bara en kvar, och jag ville ha den i tid innan jag åker till Spanien och hennes födelsedag, så den skulle jag ha, om inte senare.

   Den på inte många kronor över 100kr, kan jag säga, så jag tyckte det blev ett bra pris. Det som gjorde mig orolig var att hon inte skulle gilla den eftersom jag antog att den inte höll samma kvalitet som den på sf-bokhandeln för 799kr. Jag menar, lägger man ut ett halsband för startpriset 30kr, så får man anta att de har olika kvalitet iaf. Den kom i en guldpåse, innehållandes även ett annat halsband med den gyllene snitchen (alltså "bollen" som Harry jagar efter i Quiditch).

   Nina hörde av sig till mig igår och frågade om vi skulle gå på klädbytardag idag. Jag tänkte; "absolut", inte bara så jag kunde ge henne min present, men också för att jag älskar att gå på sådana event. Jag gjorde det alltid i Östersund. Då kunde man byta till sig snygga kläder, och jag hittade min favorit-t-shirt där (som visade sig när jag kom hem var i tjejmodell, men det spelade ingen roll). Och överskottet skulle gå till en flyktingförlägning, så det var verkligen en win-win där. Jag lämnade in fem plagg; två tygpåsar, en slips, en skjorta och en t-shirt, och på det fick jag fem kupongen så jag kunde byta till mig fem plagg. Jag hittade ingenting av intresse där, tyvärr. Men det lustiga hände när jag stod vid accessoaravdelningen. Då kom en av volontärerna till mig, la en halsduk i min arm och sa: "Är du sugen på en halsduk?" Jag blev förvånad och sa: "Eventuellt, jag ska fundera på det." Hon verkade vara skämtsam till sin personligthet, för samma tjej tog emot mig och Nina när vi lämnade in våra kläder, och då var hon också skämtsam. Det blev faktiskt den enda plagg jag bytte till mig. Så då vet jag att minst fyra plagg kommer gå till behövande. När jag var klar satte jag mig i en soffa, surfade lite på mobilen. Nina lämnade det hon hade roffat åt sig för att avlasta sig, och jag tänkte: "That's what dudes are fore. Sitta och vänta på tjejerna, vakta deras kläder." Hennes kompis Angelica kom dit också. Vi tre gjorde oss till slut klara för att bege oss. Jag fick hjälp av Nina på vägen ut att göra mig lite hipster, och knyta halsduken på ett snyggt sätt. Jag har väl aldrig riktigt varit hipster-typen, men men.

   Det begav sig sen till Max. Varken jag eller Angelica hade ätit frukost, och Nina ville göra oss sällskap, så vi slog hål i saken. Väl inne på Max hörde jag folk som pratade isländska till sina barn. Jag blev så glad, det är inte så ofta jag hör isländska i Uppsala. Jag tror det var en mamma som frågade sitt barn om hen ville ha äpplen eller pommes till sidomat. (Jag borde verkligen exponera mig mer för isländska känner, det känns som att det var länge sen. Det känns som att jag gör mig en björntjänst som pluggar nordiska språk, funderar på att bli översättare, och samtidigt inte exponerar mig för ett så vackert språk.)

   Som vanligt när jag äter ute så brukar jag beställa vegetariskt. Tyvärr så är jag inte lika duktig på att tillaga vegetariskt som jag är på att beställa på en restaurang. Jag tror att Angelica beställa något annat vegetariskt, Nina beställde en pommes och en chokladdryck. När vi hade suttit ville jag passa på att ge Nina min present. Förutom halsbanden så hade jag även köpt sex rullar med regnbågsfärgad tejp. Tidigare hade jag köpt henne en tejphållande föreställande en regnbåge, och till den kom en regnbågstejprulle, så jag ville fylla på hennes tejpreserv. Det var de hon såg först i plastpåsen, men så såg hon guldpåsen däri också. Hon öppnade den, blev helt tagen av vad som fanns däri, hon visste inte vad hon skulle säga, hon blev nästan tårögd. Hon ville ha en kram, och det gav jag henne. Som vanligt blir jag alltid nervös i sådana situationer. Vad ska jag säga? Jag blir lite obekväm när folk ger mig beröm och ska tacka mig. Det är som att jag inte riktigt är värd det. Fast det är jag kanske, jag hade ju tänk extra mycket, och lyssnat på Nina och vad hon hade önskat sig. Och för henne spelade det ingen roll att den inte kom från SF-bokhandeln, hon var bara så glad att nån hade gett henne det som hade önskat sig i sex år.    Och då vet jag helt plötsligt inte vad jag ska säga. Jag försökte få samtalet att handla om något annat. Vi pratade om det. Men hon kom tillbaka till halsbandet, sa att hon inte kunde slita blicken från den. Jag var så rödd hela tiden att min gest inte skulle betyda nåt för henne, att hon skulle glömma bort det, och lägga all sin fokus på Angelica. Men hon pratade med oss båda hela tiden. Det räcker med bara det för att jag ännu inte tror att måltiden på Max ägde rum, att jag efter en omtänksam gest fortfarande finns för någon.

   Jag gjorde det inte för att trycka på henne att hon i sin tur ska ge mig en present. Jag gör så med folk jag tycker om. Om jag kommer på att jag vill köpa nån en present, så spelar det ingen roll om det är ett halvår eller ett par veckor innan dennes födelsedag eller liknande. Jag köper det på en gång, så jag har det gjort. Jag har märkt på senare tid att kommer jag på en sådan idé, så vägrar den släppa mitt huvud. Jag tycker visst om att visa andra att jag har tänkt till.Jag köpte t.ex. min kusins studentpresent sex månader innan hennes student. Jag kom på det redan i januari, och om jag inte hade köpt den då, tänk om jag bara hade lagt tanken på hyllan och glömt bort min idé?

   Det hade kanske varit mer logiskt om jag hade krävt av omvärlden att den ska visa mig omtanke. Men jag tror på det här tänket att "if you want a miracle, be the miracle." "Ger man skit, så får man skit tillbaka. Och ger man omtanke och kärlek, så får man detsamma tillbaka." Inte för att jag tror på karma, tro får man göra i kyrkan. Men det, och många andra saker som har med tro att göra, är lockande att använda sig av bara för att använda som metafor för att förklara hur något hände.