Daniel Blomqvists blogg

I torsdags gick jag på bio. Som vanligt, när jag vill unna mig själv något för att komma ut från lägenheten, så brukar jag gå på bio. Jag skiter i om man "normalt" gör det i sällskap, så ska jag inte hindra mig själv från att hitta på saker bara för att jag inte råkar ha kompisar att göra saker med. Jag gick iaf och kollade på The Martian, en väldigt bra och spännande film om en man som blir strandsatt på Mars (eller planetsatt kanske man ska säga). Jag fick reda på senare att filmen utspelar sig från en bok, som jag känner att jag måste läsa, för den måste vara bättre än filmen med mer detaljer och så.

   Precis innan filmen skull börja, alltså i reklamen så ringer det i min mobil. Det var en kompis från Kungsbacka, som jag hade träffat föregående lördag, som ringde. Vi har aldrig ringt till varandrabara sådär. Normalt har det varit via sms eller Messenger som vi har haft kontakt om det bara har handlat om att höra av sig och uppdatera om läget och så. De enda gångerna vi har ringt till varandra har varit när jag har varit i Göteborg, och vi har hört av oss för att stämma av när och var i Göteborg vi ska träffas etc. Och i och med att jag nästan precis hade kommit hem, och jag inte hade planerat nån resa till Göteborg, så tänkte jag att hon ville nåt särskilt. Men jag kunde inte ta samtalet, så jag lade på. Taskigt, kan tyckas. Men jag skrev ett sms och frågade om hon ville nåt särskilt. Nej, hon ville bara snacka. Jag blev jätteglad, för då förstod jag att det är okej att höra av sig till varandra via telefonen, att vi inte måste vänta tills vi ses fysiskt för att höra varandras röster för att höra hur det är osv. Det är ju lite mer socialt och mindre fegt än att bara skriva sms. Vi sms:ar varandra fortfarande, men då kan man inte göra så långa utlägg om man vill.

   Efter bion så sms:ade jag henne och frågade om hon kunde ringa upp mig nästa kväll. Nej, för då skulle hon träffa en kompis. Ingen fara för mig, för då gick jag och kollade på fotboll hos Dora i Väsby. Hon skulle höra av sig på lördagskvällen istället. Av nån konstig anledning så gick jag runt under hela lördagen och förberedde mig mentalt inför detta samtal. Vi hade ju aldrig ringt till varandra bara för att snacka. Det är så lätt att det blir awkward när man har brist på ögonkontakt och allt det andra. Och vad skulle vi prata om? Hur skulle jag göra för att minimera awkward-känslan? Så jag skrev tänkbara samtalsämnen på en post it-lapp, för att få samtalet att flyta, tänkbara saker att säga för att uppdatera om mitt liv sen vi sågs senast etc., utan att prata alldeles för mycket. När vi väl pratade, så pratade vi nästan 30 min, mycket längre än vad jag trodde att samtalet skulle vara. Jag ställde så många frågor jag kunde för att inte prata så mycket själv, och för att kompensera för mina långa utlägg under tiden vi umgicks i Göteborg. Hon berättade att hon var hos sin mamma och åt middag och skulle sova över där. Hon berättade också att hon hade kollat på Bonde Söker Fru med en kompis. Och vid slutet av samtalet sa hon att hon skulle ringa mig nästa dag, på eftermiddagen. Jag frågade vad hon definierade som eftermiddag, för en del definierar det på olika sätt; mellan 12-15, eller 15-18. Hon sa att hon förmodligen skulle ringa ungefär 16-16:30. Jag såg såklart fram emot det. Jag tror det blev lite awkward på slutet, för jag sa att jag skulle äta brunch vid 12, och då sa jag att det kan hända att jag inte kan svara om jag t.ex. cyklar eller gör nåt annat. Det är svårt att uttrycka, men grejen var den att vi kom inte till något konkret "beslut", utan snarare ett ungefärligt beslut, att hon skulle höra av sig, och så fick vi se om jag kunde svara eller inte.

   Det kanske är konstigt att jag tycker att ett samtal betyder så mycket. Men saken är den att när jag var liten, och ungdom, så var det inte så många som brukade höra av sig till mig bara för att snacka. Det skedde nästan inte alls. De flesta har sådana företeelser med sig i ryggmärgen sen barnsben, men inte jag. Därför betyder det så mycket, att jag är värd att ringas till. Så igår såg jag fram emot det hela dagen. Jag var inte helt syslolös, jag jobbade mellan 12-15. Min favoritväktare jobbade då. Han är verkligen bra på att prata, oftast om saker som jag inte är insatt i, och som jag mm:ar till. Men det speciella med honom är att han är i 50-årsåldern, men är nästan som en polare, som man snackar skit med. Vi har en del gemensamma intressen, bl.a. spel och antirasism. Vi brukar även prata om besökare till biblioteket, bl.a. de han kallar "jeppar", alltså folk som inte tillhör normen och som har lite annorlunda beteenden och så. Vi snackar aldrig illa om dem, men vi brukar tycka de kan vara irriterande, men de är roliga inslag i normens tråkighet.

   När jag slutade så åkte jag hem direkt. Jag försökte att inte lägga så mycket energi på väntan inför samtalet, men det gick bara inte att få det ur sinnet. Jag försökte ändå att städa lite, laga mat kolla på tv, kolla på Partaj-klipp på Youtube etc. Inget samtal kom vid 16. Klockan blev 16:30, inget samtal. Jag passade på att ta ett bad, och lämnade mobilen på matsalsbordet. Jag var rädd att jag skulle höra telefonen låta samtidigt som jag låg i badet. Ibland hörde jag "fantom-ringsignaler" under tiden som jag fyllde på karet, men hon hade inte ringt. Väl i badkaret stängde jag ute världen utanför, tänt ett ljus, lyssnade på musik, hade det riktigt gött helt enkelt. När ljuset hade slocknat såg jag det som ett tecken på att kliva upp. Jag torkade mig, sprejade hårsprej på håret, sprutade på parfym, klädde på mig, och gick mot mobilen. Inget missat samtal. Jag tänkte att hon kanske fick förhinder, och kanske skulle ringa senare. Så jag passade på att kolla på Rapport, och samtidigt hålla koll på EM-kvalmatcher på internet.

   Ju längre tiden gick, desto mer orolig blev jag att hon kanske hade struntat i att ringa mig, att hon hade ångrat sig att ringa till mig så fort hon sa det dagen därpå. Jag tänkte på alla möjliga negativa anledningar till varför hon inte ringde. Jag hade totalt glömt bort det jag hade lärt mig från psykologstudenten, och som jag hade berättat för min kompis att jag hade lärt mig: man kan aldrig veta varför folk gör som de gör. Alla möjligheter är möjliga. Därför är det onödigt att helt fokusera på det negativa. Och även om det handlar om det värsta tänkbara scenariot, så spelar det ignen roll; jag har ett eget liv.

   Varför är jag så bra på att glömma bort folks visdomsord, och varför är jag så bra på att berätta vad som är de bra förhållningssätten, och samtidigt inte lever upp till dem själv? Jag antog att hon inte skulle tänka likadant om vi hade haft ombytta roller. Och i.o.m. att hon aldrig ringde, så kanske jag inte borde göra det. Varför skulle jag göra det? Det är ju inte bra om en kompisrelation är ojämlik, att balansen blir ojämn, att den ena gör mer än den andra. Jag berättade allt det här för mamma. Hon kunde såklart inte ge mig ett konkret svar, för hon känner ju inte henne.

   Mitt i allt så får jag ett sms, och det är från min kompis från Kungsbacka. Hon skrev att hon var på väg hem, och hade haft mycket att göra under dagen. hon skrev också att hon inte vågade ringa, för hon visste inte om jag sov eller inte. Jag blev glatt överraskad, men samtidigt fick jag panik: skulle jag ringa, eller skulle jag be henne ringa ikväll? Jag skrev tillbaka att hon kunde ringa mig ikväll efter kl 20, för jag tänkte att det var lite väl sent kanske att prata kl 22. Jag berättade det för mamma, och hon blev förvånad. Varför ringde du inte? Jag berättade som det var, och så skrev hon "dumt:(".

   Jag måste lära mig att inte bara leva för kicken, eller bara tänka på vad som händer i framtiden, längta till de tillfällen som jag förväntar mig ska göra min dag. Men tiden emellan, vad blir det av den? Är det inte tänkt att jag ska leva under tiden, eller helst hela tiden? Det är inte lätt att uppskatta de dagliga sysslorna som lätt kan uppfattas som tråkiga; äta, sova, duscha, dricka kaffe, kolla på roliga klipp på Youtube, titta på tv, cykla, jogga, läsa böcker, se på filmer. Hur kan det vara så att dessa små vardagliga saker inte fyller en med lika mycket glädje som den där festen som väntar i horisonten, eller matchen på fredag, eller telefonsamtalet med den där personen som man tycker om att snacka med? Jag är verkligen taskig med mig själv, nästan så jag kanske mobbar mig själv.

   När jag tänker på hur det är att plugga, så kan det vara lätt att föreställa sig en pluggdag som väldigt tråkig, ensidig, ej utmanande, slentrianmässig, något man helst undviker. Men när jag analyserar en pluggdag, så förstår jag varför jag lyckas ta mig igenom en sådan dag:

   Jag pluggar inte konstant från 9-15. Ibland gör jag toabesök. Ibland gör jag bensträckare. Jag brukar äta lunch. Jag får en liten kick av att lära mig något nytt, få aha-upplevelser, slutföra någon del i en uppsats (då vet jag att jag är klar med just den biten, och behöver inte återkomma till den). Man ger lite kredd till dessa små tillfällen, men som ändå är betydelsefulla. Och när jag kommer hem så kan jag hälla upp badkaret, äta mat, slagga vid tv:n. Jag är ju medveten om att det inte är nyttigt att plugga konstant 9-21. Jag tror det var mamma som sa det till mig nån gång under min första termin, när jag var ny i stan och stressad över allt, inte minst plugget. Jag brukade sitta till långt in på kvällen för att plugga. Men mamma stoppade mig och sa: "Det finns en gräns på hur mycket hjärnan klarar av att ta in under en dag. Hjärnan har lättare att ta in saker om den får pauser emellanåt, och på kvällen ska man sköta om sig själv och ta det lugnt." Min mamma brukar säga många kloka saker som jag ofta glömmer bort, tyvärr.