Daniel Blomqvists blogg

Det är 1 mars 2016 i Uppsala, Sverige, Europa, världen. Det är 2 grader ute. Klockan är 12:51, och jag har 9 minuter kvar tills jag ska jobba en timme. Jag sitter vid ett skrivbord på Carolina. Skrivbordslampan är tänd. Min bok om kulturmöten ligger uppochnedvänd på sidorna 158 och 159. C-uppsatsskrivandet får vänta till imorgon. Trots det har jag alla uppsatsböcker med mig, utifall jag skulle få för mig  att börja skriva. Det har jag inte fått för mig sen i torsdags.

   Ute ligger snön på gräsmattor och asfalt. En känsla av vår har börjat infinna sig. Imorse vid kl 7 vaknade jag till ett ljust Uppsala för en gång skull. Det brukade annars vara deprimerande mörkt. Då var utomhustemperaturen på -5 grader, men inomhus fick jag känslan av att svettas, fast jag inte gjorde det. Kan bero på kopplingen mellan insikten att våren är på intågande och funderingen kring om det kanske är dags att byta årstidspäls.

   När jag tänker på våren så tänker jag på det som ska komma, det som kommer komma, det som förmodligen kommer komma, det som kanske kommer, det som kanske inte kommer. Jag har många funderingar kring våren. Mest negativt laddade. Kanske beror det på tidigare erfarenheter, eller, snarare, tidigare förhållningssätt till denna sommarglimt till årstid. Snart kommer filtar slås ut i parkerna, grillarna kommer tändas, kubbklossar kommer kastas, alkohol kommer drickas utomhus, Valborg kommer firas.

   När jag var liten så brukade jag tycka om när det regnade, för då visste jag att de flesta andra var som jag, att de satt inomhus och inte utnyttjade den stora världen utanför. Jag hade inte många kompisar, så jag spenderade mycket tid ensam, för mig själv, inomhus eller på gården. Vad det innebar att ringa och bestämma umgänge och kanske träffas nånstans för att spela kubb eller hitta på andra roliga aktiviteter, visste jag inte så väl. Det vet jag knappt nu heller. Ibland händer det till och med att jag tackar nej till inviter för umgänge, trots att det är det jag vill mest av allt i hela världen. Men referensram sträcker sig inte alltid lika långt för umgänge som den gör för ensamhet. Jag vet hur det är att vara ensam. Jag vet hur man umgås med den. Jag vet mindre hur man umgås med andra. Vissa kan tycka att det är konstigt att man tackar nej till saker som man helst av allt vill. Men det är inte så konstigt. Man är kanske inte van.

   Och nu, när våren står för dörren, när försmaken till sommar stundar, så ligger också alla möjligheter för dörren. ALLA MÖJLIGHETER. Det är bara att välja och vraka. Jag kan välja att på Valborg sitta på en filt i Ekonomikumparken bland tusentals andra studenter och dricka alkohol. Jag kan välja att sätta mig i en avskiljd park och läsa en bok. Jag kan välja att titta på forsränningen vid Fyrisån. Jag kan välja att antingen åka till Östersund eller Göteborg. Jag kan välja att åka till Spanien. Jag kan välja att göra precis vad som helst. Allt som innefattar utomhusliv. För vissa kanske det betyder frihet, och till viss del är det så för mig också. Men jag kan också känna mig stressad av tanken. Om alla möjligheter finns, vad ska jag då välja? Det är därför jag ibland kan tycka om att vara inomhus, för där finns det bara fyra väggar, och man får nöja sig med vad som finns inom dessa väggar. Utomhus har inga väggar, och det är svårare att få en överblick över vad som finns där.

   Det är därför jag tycker det är så roligt att isländskan har ett ord som heter gluggaveður (väder som bäst åtnjuts inomhus, genom fönstret). Man har tagit fasta på att det inte behövs ett motsatsord för motsvarande åtnjutning utomhus, för det är så pass standard, att man har glömt att det även går att njuta inomhus.

   Men det finns inget som egentligen hindrar mig från att stanna inne en vårdag. Det är en möjlighet bland alla andra. Varför gnäller jag för? Om negativa saker står för dörren, så måste även positiva göra det. "Livet är fullt av möjligheter", som Ole sa till Stig-Helmer i filmen Hälsoresan. Jag minns att jag sa till en psykolog för ungefär ett år sen att jag var rädd för att ha en positiv inställning. Jag ville ju inte lura mig själv. Det vill jag delvis inte nu heller. Men hon kontrade och sa: "Men det gör du ju nu också, med dina negativa tankar." Det gav mig perspektiv. Lika mycket som jag kan intala mig själv att det kommer gå dåligt, så kan jag intala mig själv att det kommer gå bra. Men jag har alltid tänk följande: om jag ställer mig in på att nånting kommer gå dåligt, så kan jag skatta mig lycklig om jag hade fel och det blir bra, och om saken gick dåligt så kan jag intala mig själv att jag hade rätt. Om jag däremot har en positiv ingång, så kan jag skatta mig lycklig om jag har rätt, men jag vill verkligen inte ha fel!

   Det kanske är ett dåligt sätt att tänka. Men det känns så tryggt för jag har alltid tänkt så. Jag vet att det är en självdestruktiv tanke att veta om att ens dåliga tankemönster är just dåliga, och att de därför borde väck, men ändå behålla dem av gammal vana. Härom dagen fick jag en faktura av landstinget i Uppsala län, för att jag inte kom på ansatt tid till att få träffa en psykolog, och därigenom kanske etablera en långvarig kontakt. Det var andra gången det hände.

   Jag orkar inte ta tag i mina problem. Jag inbillar mig att de bara är tillfälliga och att de går över. (Just det: jag sitter på jobbet just nu. Klockan är 13:48, och jag har ca 12 minuter kvar till passet slutar.) Antingen är det c-uppsatsen jag skyller på, eller att det skulle uppta alltför mycket tid. Men som mamma sa så sover jag typ 8 timmar, pluggar 8 timmar, och har 8 timmar av dagen kvar över till annat. Men jag vill ändå inte kännas vid dem där till övers 8 timmarna. Eller rättare sagt: jag vill inte stoppa in nån psykolog där. Jag är så van vid de vanor jag stoppar in där nu, alltså gå på bio nån gång ibland, umgås med Nina ibland och sitta framför tv:n i soffan.

 

Nu är det nästa dag, 2:a februari 2016 kl 14:14 ("någon är kär i mig", brukade vi säga om klockan var två lika siffror). Jag håller på med min uppsats. Denna satans gudsförgätna uppsats. Ibland vill jag bara kasta den genom fönstret. Tänka på sommaren. Tänka på de saker jag vill göra. Jag har så mycket krav på mig. Jag har så mycket eget ansvar. Vem är det som kan stoppa mig och säga att jag duger? Ingen egentligen! Närmaste jag kommer är min handledare. Han sa förra veckan att jag låg bra till, och att jag kunde fokusera på mina andra kurs ett litet tag.

   Jag känner mig som en anorektiker, som tror sig vara jättetjock och försöker göra sig smalare och smalare, fast hen i själva verkar är normalstor eller till och med redan jättesmal. Och när folk säger att jag inte är smal, att jag borde sluta oroa mig, så går det inte in. Jag är säker i min osäkerhet. Det är så sjukt.