Filmer, böcker, listor
Jag har sedan länge drabbats av tsundoku, dvs. att jag samlar på mig böcker, lägger dem på hyllan men låter dem bli olästa. Jag vet inte varför jag har anammat detta beteende. Kanske för att jag en dag, efter att ha funnit ett hålrum i mitt s.k. "livspussel till schema"-huvud, ska kunna av en slump titta mot bokhyllan, komma över en spännande bok utifrån dess bokrygg och säga till mig själv: "Jag kanske ska ge mig tid att läsa nåt nytt och spännande idag".Men det är nästan så jag får skuldkänslor och empati för boken. För om den bara måste stå där och stå så kommer den inte bli använd för vad den är tillverkad för, och den kommer verkligen inte uppnå sina fulla potential; att påverka mig på ett eller annat vis.
Jag har länge funderat på att skaffa gamla böcker, sådana som har fint tryck på framsidan eller har snygga bokryggar. Men jag vill inte nödvändigtvis ha de för deras innehåll, utan bara för att ha dem på hyllan och bli en estetisk del i min inredning. Men då skulle jag begå ett slags brott; genom att frånta boken vad den är till för. Å andra sidan har det slagit mig att om jag skulle göra det så vore det i så fall bäst att klippa av sidorna och göra nåt kreativt och konstnärligt av dessa. Det kanske inte är vad boken hoppades på när den kom ut från lagerhyllan i fabriken där den tillverkades. Å andra sidan så används materialet till något betydelsefullt. Det det är väl ganska bra för miljön!
Till skillnad från filmer läser jag inte om böcker. Det kanske är osmart, för precis som när man ser om en film så upptäcker man nya saker varje gång. Men eftersom jag ofta tar god tid på mig att läsa en bok så tycker jag att min tid är alldeles för dyrbar för att ägnas åt ett verk som tar åtskilliga timmar/dagar att gå igenom och som kräver mer av mitt sinne än en film gör. En bok kräver av mig att jag skapar egna bilder i huvudet av händelseförloppet. Den kräver att jag för varje bokstav, ord, mening, stycke, kapitel etc skapar en enhetlig bild. En film kräver bara att jag lutar mig tillbaka och låter allting ske av sig själv. Jag måste inte aktivt med min fysik gå in för att handlingen ska ta sig framåt, likt med en bok.
Men det är så mycket man missar när man ser en film jämfört med när man läser en bok: detaljer, miljö, ord, formuleringar. Ibland vill man förbjupa sig och bara luta sig tillbaka. För ibland kan fantasierna i huvudet när man läser en bok vara bra för kreativiteten.
Nåväl. Det jag hade tänkt skriva om var, apropå tsundoku, att jag har en tendens att låna hem böcker från biblioteket som jag inte läser ut. Lyckligtvis så håller jag koll på att de inte blir för sent återlämnade, men varför lånade jag dem då i första hand? Jag önskar att jag var en flitigare läsare, att jag var som min pappa som läser ut halva boken på en kväll. Eller ja, kanske inte riktigt alla böcker och alla kvällar. Men han är snabb!
Varför lånar jag hem dem då? Förmodligen för att ha koll, kontroll, möjlighet att kunna läsa åtminstone början på en bok för att se om den är bra eller inte. Men oftast tar det ett par sidor innan man kommit in i boken. T.ex. håller jag nu på att läsa George Orwells 1984, en fantastiskt bra bok. Om jag läser en fantastiskt bra bok så vill jag inte läsa nånting däremellan. Vill jag vara fördjupad, då är det fördjupning som gäller. Då är det väl kanske inte så konstigt att böcker blir liggande olästa, speciellt om man hela tiden kommer på nya böcker man vill läsa.
En gång när jag berättade för mina föräldrar om att mitt huvud känns kaosartat:
* Jag hart skuldkänslor för alla böcker i bokhyllan jag inte läser
* Jag lånar hem böcker som jag inte läser men som jag vill läsa
* Det finns så många böcker jag vill läsa, men det kommer alltid saker däremellan
* Jag får skuldkänslor av att spela tv-spel fast jag tycker om det, men då går jag inte ut och umgås inte med människor
* Det finns massor av spel jag vill köpa, för tv, dator och sällskap. Jag har inte pengar för det
* Jag skulle vilja köpa en bra speldator så jag kan spela online-spel med mina kompisar i Göteborg och spela RPG's som Skyrim och Fallout. För det behöver jag, förutom själva burken, en skärm, högtalare, mus etc. Återigen, pengar...
* Jag hänger inte med kompisar lika ofta som jag kanske skulle vilja
* Jag oroar mig konstant för ekonomin och pengar, nästan sjukligt så till den milda grad att jag brukar leta pant på jobbet. Jag funderar dock på att öva på mitt skrivande för att göra nåt konstruktivt åtminstone, och kanske åka till Helsingfors en vecka.
* Jag vet inte vad jag ska göra i sommar då jag troligtvis inte kommer kunna hitta nåt jobb
* Jag vet inte vad jag ska göra nu på valborg, vilket är en ångestkänsla som brukar återkomma årligen
* Jag har ångest inför höstterminen då jag ska påbörja mina masterexamen. Mest magknytande med det är den obligatoriska masteruppsatsen på 30hp!!!
* Jag vill köpa pärlor för att lägga pärlplattor. Jag vill köpa en affisch med motiv från Zelda-spelen som ska efterlikna färgat glas
Oro, oro, oro, oro. Det är det som präglar mycket av min vardag. Vad är det för ett liv egentligen? Ett liv som vilket som helst, enligt vissa. Det är så mycket jag vill ha, måste tänka på. Jag har svårt att isolera alla mina behov och problem. Det blir lätt att jag klumpar ihop dem och ser en helhet som kanske egentligen inte finns. Dessutom kanske jag inte behöver alla saker som jag vill köpa. Eller så köper jag en i taget och bockar av dem.
Det är det som är sååå skönt med listor. Man konkretiserar kaoset i hjärnan och kanaliserar det till ett par ord och punkter på ett papper. Det är intressant det där, hur samma ord man har i hjärnan helt plötsligt inte blir kaosartade så fort de blir nerskrivna. Eller kanske inte ord, snarare känslor. Men det nedskrivna ordet försvinner aldrig, inte förrän man slänger pappret eller raderat dokumentet. En tanke kan lätt drunkna i alla andra tankar och bli bortglömd. Och Ibland blir man tokig av att man vet att man hade en tanke, men inte kommer ihåg vilken det var. Ord och bokstäver ger hjärnan avlastningsmöjligheter. Om jag t.ex tänker på böcker så tänker jag oftast i ord, men mina tankebanor går oftast snabbare än vanligt verbalt resonerande och samtalstakt. Orden drunknar om vartannat, bilder dyker upp, händelseförlopp går i ultrarapid, musik ljuder. Tack fan för att vi lätt glömmer saker.
För att återknyta till tsundoku började jag göra en lista på böcker jag vill läsa. Risken med att låna hem för många böcker är att man lätt glömmer att låna om dem på nätet och till slut får man betala avgifter. Jag gjorde det häromdagen med en tidsskrift. Jag betalade 12kr. Inte så mycket. Jag tröstade mig med att jag är medfinansiär till bibliotekets verksamheter, och det känns skönt. Med den strategin blir det lättare att inse att man inte är ensam i världen. Det finns andra än mig på denna jord. När jag gör misstag så får det konsekvenser i andra ledet. När jag dör bryts mina molekyler ner och jag hjälper till att göda marken som jag blir begravd i. Hade jag bara tänkt på att jag förlorade pengar så hade jag varit egoist. Det är så lätt att göra sig ensam i den tid vi lever i, när medlen är tillgängliga som gör att man glömmer bort att man är en del av något större. Man är visserligen en familjemedlem, samhällsmedborgare, medmänniska, skattebetalare etc., men vi vet inte varför och vad det har för egentlig betydelse.