Daniel Blomqvists blogg

Man kan ha solen i ögonen på två olika sätt. Antingen så cyklar man hemmåt och solen tittar fram utan ett moln i närheten som kan skymma skenet. Man tvingas sträcka fram ena handen, styra med den andra, för att se klarare. Ibland ser det ut som en Hitler-hälsning, ibland som en militärhälsning. Det blir lite jobbigare att cykla, det sticker i ögonen, och man vill bara cykla åt rakt motsatt håll, hemvägen blir en plåga.

   Eller så cyklar man uppför en backe efter att ha druckit kaffe i Majs Café påväg mot Carolina för att plugga. Solen är gömd bakom ett moln, men inte helt, utan precis så att den tittar fram vid molnets ytterända. Jag får solsken i ansiktet, men kan fortfarande cykla med båda händerna på styret. I den stunden förstår jag Lars Winnerbäcks låt Solen i Ögonen:

 

Vi har solen i ögonen

och spilld mjölk överallt

Ja, det stinker av gammalt groll

men vi har skuggorna bakom oss trots allt

 

När jag cyklar uppför backen så tänker jag på det faktum att jag har gått vidare i livet, att mitt liv i Uppsala är ett nytt kapitel i mitt livs bok. Jag är lyckligare än vad jag har varit på länge, jag känner att jag lever. Jag lämnar några av mina skuggor bakom mig. Jag har helt plötsligt ett fokus; att plugga nordiska språk, mitt nya nördintresse, och samtidigt jobba hårt för att mitt liv här ska bli så bra som möjligt. Livet är inte alltid en dans på rosor, så jag kommer förmodligen någon gång i framtiden att ha glömt att jag har skrivit detta positivt laddade inlägg, och kanske skriva i mera deprimerade nyanser. Men iaf, just nu känns det som att jag livet framför mig, jag lever på ett annat sätt än när jag bodde i Jämtland. Jag har inte bara gjort en fysisk resa, utan även en mental. 

   Jag tycker såklart fortfarande att det är jobbigt att inte ha umgänge efter lite över två månader här. Idag har jag suttit och pluggat själv utan minsta tecken på sällskapsvilliga kamrater. Men jag tänker samtidigt att det löser sig så småningom. Mammas mantra om att det löser sig sjunker sakta men säkert in. Helt plötsligt övertygas jag lite grann varje dag att alla inte är likadana och att det tar tid för somliga att hitta vänner, det bara är så.

   Jag hörde förresten på radion i fredags om att en undersökning visar att ett smart sätt att trivas i en stad eller plats som nyinflyttad är att "kröna" sig själv till kung över en plats. Man ska alltså hitta en plats där inte känner sig som en främling, ett ställe man kanske går till dagligen eller ofta, eller som man kanske passerar med cykeln eller gåendes. Hittills har jag krönt mig själv till kung över mitt studentrum, annars kan jag knappast säga att jag är kung över ICA Väst eftersom jag inte skulle hitta till t.ex. kikärtorna med förbundna ögon. För ett par år sen lyssnade jag till Lars Winnerbäcks sommarprogram där han talade om sin relation till Linköping, där han kommer ifrån. Han sa att han hade en relation till varje gatsten och bänk på stadens gator, varje träd, gathörn etc. Exakt så känner jag för mitt barndomshem i Överhogdal. Jag har en relation till varje rum i huset, varje träd på gården, alla rum i ladugården, och i princip varenda vinkel av trädgården och rummen i huset. Det skapar trygghet att veta att man har en relation till något som man känner att man "bemästrar", något som man har koll på. Mitt uppdrag är väl att hitta dessa platser i Uppsala som jag ska bemästra som jag i framtiden (om kanske 30 år) kan återvända till och återfå samma känslor för den platsen som när jag var student. De känslorna dyker upp varje gång jag besöker huset i Överhogdal. Jag vill nästan bli barn igen och sätta mig in i den rollen och agera som om jag vore det igen. Men jag är vuxen nu, så man måste hjälpa till med hushållsarbetet också! 

 

Apropå ingenting så sken jag upp en kort stund när jag hittade "billiga" biljetter till Island i sommar. Från Trondheim till Reykjavik i 11 dagar kostar det 2710kr. Jag tänkte att antingen tar jag den chansen, eller så åker jag inte alls. Men efter att jag ringde pappa och frågade om vad han tyckte så tyckte han att det var lite väl dyrt med tanke på att jag har studentekonomi nu. Och jag förstår honom, samtidigt som jag känner mig smått bedrövad över att vara tvungen att skjuta på en dröm när jag väl har chansen. Man måste ju vara smart när det kommer till drömmar, samtidigt som man också lär sig av misstag. Jag ska ta mig en funderare på saken.