Daniel Blomqvists blogg

Någon dag den här veckan så fick jag en vänförfrågan på facebook. Det var av en person som jag inte kände igen, så jag kollade om vi hade gemensamma vänner, eller om hon kanske hade addat mig av misstag. Men vi hade gemensamma vänner via s-studenter, och jag tänktw: "När fan har jag träffat den här personen? Jag känner inte igen henne alls". Jag försökte verkligen ägna tankeresurser åt att minnas vart jag kan ha träffat henne, utan resultat. Men jag godkände vänförfrågan i alla fall, jag vet inte varför egentligen. Lite senare så såg jag att hon skulle på samma möte som mig på lördagen, och då tänkte jag att jag skulle få chansen att se vem det var.

   Under lördagesmorgonen så spelade jag Melodikrysset med pappa via Skype, vi löste det, skickade in det, och sen avslutades amtalet. Jag skulle till Upplands Väsby senare på dagen för att hälsa på Dora och Camilla, så jag tänkte ta bilen för att smidigare ta mig dit så att Dora inte skulle behöva hämta mig osv. Men när jag kom till bilen så märkte jag att den hade fått eltorsk, så jag fick ta mig tillbaka till lägenheten, packa ner dator och bankdosa så jag kunde boka biljett till Väsby från mötet med s-studenter som jag skulle till.

   Väl framme i möteslokalen så var det inte så många personer, och jag började tänka: "Fan, vad fan har jag gett mig in på? Det här kanske inte blir så kul om uppslutningen är såhär liten!". Så jag fick smått med panik och började planera min rymning därifrån. Men jag kämpade emot mig själv, för jag tänkte att "det här skulle jag minsan ta mig igenom och lära mig någonting av". Jag var ju där för att lära mig mer om s-studenter och snacka politik med andra.

   Till slut började det droppa in fler människor, bl.a. tjejen som skickade en vänförfrågan till mig på facebook. Det konstiga var att jag kände igen henne direkt när jag såg henne öga mot öga, men inte via bilderna på hennes facebook. Hon var med när s-studenter bjöd på tacos någon vecka tidigare. Det skulle visa sig att hon var den enda tjejen på plats, och jag är väldigt blyg framför söta tjejer, så jag försökte inte möta hennes blick. Det uppstod ett tillfälle när vi var de enda i mötesrummet, för de andra gick ut för att hämta kaffe eller nåt. Jag tänkte: Faan, nu blir det awkward silence". Men så öppnar hon munnen för att säga: "Hur är det med dig idag då" (eller nåt i den stilen). Jag blev så chockad av frågan, för vi hade aldrig snackat tidigare, hon kunde väl åtminstone ha frågat vad jag hette. Jag menar, även om hon har addat mig på facebook och på den vägen ha tagit reda på mitt namn så vill man väl gärna veta mer om personen i fråga. Jag var i alla fall så pass chockad så jag blev stressad av att säga något. Ett "jodå, det är bra, själv?" kändes lite mainstream och tråkigt, så jag sa: "Jovars, ganska okej. Min bil fick eltorsk så jag får ta och åka pendeln till Upplands Väsby. (Det hör till historien att jag på morgonen hade skickat meddelanden till alla Uppsalabor på facebook som var inloggade om de kände till gratisparkeringar i närheten av centrum, bl.a. så skickade jag ett till henne, fast jag inte kände/kände igen henne). Nu när jag tänker tillbaka så skäms jag för att jag inte frågade tillbaka hur det var. Unden den dagen så pratade vi inte mer med varandra. Jag lade märke till att hon inte sa så mycket under hela dagen heller till någon, hon var en ganska tillbakalutad person som inte ville säga mer än nödvändigt. Det märktes tydligt att hennes favoritområde inom politiken var feminism.

   Vi hade en runda där vi skulle säga vilka områden vi tyckte att s-studenter borde prata mer om. Det första jag kom att tänka på var landsbygdsfrågor. Jag är inte jätteinsatt i landsbygdsfrågor, men jag brinner för att det ska gå att leva överallt i Sverige, och inte bara i städerna. Det kändes som ett torrt ämne i jämförelse med feminism och ekonomi, som de andra hade som önskemål. I den stunden blev jag avundsjuk på alla som satt där som hade sina politikområden som de var jätteinsatta i, och jag hade ingenting som jag kunde skryta och prata om i lera timmar och få någon att tappa hakan och bli imponerad av mina kunskaper. Jag är i och för sig en av två språkstuderande i Laboremus, men hur får jag in språkfrågor i samtalet, och hur får jag det att låta intressant? Jag  tror inte att mina kunskaper i språk kan mäta sig med deras kunskaper i historia eller ekonomi, så om jag skulle hålla ett föredrag så skulle det låta medelmåttigt. Det är väl därför som jag inte säger så mycket. Jag är liksom rädd för att avslöja mig själv om att jag inte är en person med höga berättarförmågor och med stor kunskapsbank i hjärnan. Jag är på mötena för att lära mig nya saker, men jag vill också delta i diskussionerna. Men hur gör jag det utan att låta som en "wannabe-politikkunnig"? Jag har märkt ibland att om jag satsar på att slänga ur mig korta kommentarer, sådana som jag känner mig säkra i, så är det sällan som de leder till mer diskussion. Jag vill liksom inte tala för mycket om något jag inte är insatt i, då kommer det till slut bara låta falskt.

   Jag önskar verkligen att jag kunde vara mer nöjd med mig själv än vad jag är. Hur svårt ka det vara att bara tänka att man inte måste prestera, och att folk uppskattar en som kan utstråla nöjdhet över sig själv, oavsett hur bra hen är på berättarkonster, storlek på kunskapsbanken?

   Alldeles nyss ringde Dora för att tala om för mig att jag har ingenting att vara ledsen och nedstämd över. Hon prata på medan jag sa "mm" och "a precis". Men så förstod jag att hon skulle inte ha ringt och sagt allt det här om hon inte brydde sig. Hon sa att jag ska vara nöjd med mig själv som går på olika aktiviteter, går på bio varje fredag och pluggar något jag är intresserad av. Hon sa också att jag är på god väg att skaffa mig kompisar, i och med att jag går på aktiviteter där jag träffar människor med sama intressen som mig. Och allt det sär har hon förmodligen rätt i.

   Jag längtar som fan tills jag får åka till Spanien och fira jul med familjen. I och med att sista delkursen, dialektologin, slutar den 18:e december, alltså sista inlämningsdagen för hemtentan och samma dag som jag åker ner, så har jag ingenting att plugga över "jullovet" fram tills att nästa termin börjar. Det plus att få umgås med familjen och bli omringad av kärlek ska bli fantastiskt. Men jag har ju mitt liv i detta nu att tänka på fram tills dess. Jag måste förvalta det på det bästa sätt jag kan.

 

Jag kan inte låta bli att förundras över varför folk skickar vänförfrågningar till mig på facebook fast de aldrig har pratat med mig eller känner mig? Hade hon hört mig säga någon under tacosbjudningen som hon tyckte lät intressant, eller hade något berättat för henne att jag hade sagt något intressant, eller ville hon bara ha laboremiter som fb-vänner för att hålla koll på oss? Det sjuka är att jag gör likadant ibland, jag har också addat folk som jag varken känner eller ens har pratat öga mot öga. Så då är väl jag lika konstig. Men jag vill gärna känna mig speciell, att det är något med mig som gör att folk vill vara "vän" med mig. Det är nästan så jag vill skicka ett meddelande till henne och fråga varför hon skickade en vänförfrågan, men det kan man ju inte, det skulle se konstigt ut.