Daniel Blomqvists blogg

Jag hade förmodligen min roligaste föreläsning hittills i tisdags. Eller, den kanske inte var rolig i sin helhet. Men det hände någonting då, en såndär pytteliten sak som kanske ser obetydlig ut för resten av världen, men som kan göra ens dag. Danska stod på schemat och vi skulle lära oss räknesystemet, och vi fick i uppgift att para ihop oss två och två för att säga våra telefonnummer på danska, och den andra skulle skriva ner det. Mitt mobilnummer består bland annat av 37, och jag hade glömt bort hur man sa det på danska, så jag vinkade läraren till oss och frågade: "Visst säger man "tredive" om trettio på danska?". Ja, det är mycket riktigt, och bra uttal". Jag är nästan beredd att säga att "tredive" är mitt favoritord på danska (hittills) just på grund av vad hon sa där, att jag hade bra uttal. Jag blev så glad inombords för att jag fick ett kvitto på att jag är bra på att härma språkljud. Min samarbetspartner, som är från Tyskland, hade desto svårare med uttalet. Jag skulle inte vilja säga att jag gladdes åt att jag var bättre än honom, precis som han har svårigheter så har jag också svårigheter, men det gav mig bekräftelse på att jag är bra på något. Annars brukar jag ofta klampa ner mig själv om att jag inte har någon speciell 'superkraft'. I skrivande stund skäms jag för att jag inte lyssnade på mamma tidigare, som alltid har sagt att jag är duktig på att härma språk. Ska det verkligen behöva vara så att föräldrar måste tjata på sina barn om hur bra de är, utan att de lyssnar på en, och sen ska helt plötsligt någon utomstående kliva fram i fem sekunder och säga samma sak och ge en nytt perspektiv? Det kan tyckas lite orättvist mot föräldrar tycker jag, men då får jag väl se till att be mamma extra mycket om ursäkt för att jag inte lyssnade på henne.

  

I torsdags gjorde jag något riktigt läskigt: jag skulle gå på improvisationsteater. Södermanland-Nerikes Nation anordnar träffar varje torsdag melln 18-20 där man kan vara med i improvisationsövningar. Jag hade hört talas om detta i våras, men vågade mig inte riktigt dit. Den här gången tänkte jag att jag skulle ge det ett försök.

   Klockan blev 17, och jag blev jättestressad. Jag ringde till mamma och pappa för att prata om det här, och be de ge mig argument för att gå dit. De sa att det är ett ypperligt tillfälle att tillskaffa sig endorfiner, bli glad, röra på sig, träffa människor, göra något vid sidan av studierna etc. Och som vanligt, när jag är nervös inför något, så käftar jag emot, och försöker vinna en slags argumentationsdebatt som jag egentligen inte vill vinna, och ändå så ser jag bara negativt på det hela. Jag sa att det är väldigt ovisst vilka som kommer komma, tänk om jag inte trivs, tänk om jag kommer slösa bort tid etc. Sådär höll vi på i drygt en halvtimme, innan jag blev riktigt tidsstressad och tvingade mig till ett snabbt beslut om att gå eller inte. Jag valde att gå, eller det ville jag hela tiden. Och ändå stod jag i hellan med cykelhjälm, jacka och skor i 2-3 minuter och fortsatte väga för- och nackdelar.

   Till slut så kom det som en blixt från klar himmel: Det är bättre att jag går dit och sen går därifrån direkt, än att inte gå alls. För om jag inte går så kommer jag förmodligen att sitta i tv-soffan och ångra mitt beslut, kanske fundera över vad de gör där. Det är så sjuk det där: Jag har så svårt att ta ett beslut som jag verkligen vill göra, och sen om jag inte genomför den så ångrar jag mig. Varför gör jag inte bara som jag vill?

   På vägen dit intalade jag mig själv om att jag alltid kan vända om. Det var nästan som att det inte var jag som cyklade, utan någon annan, så att jag skulle ta mig in till centrum, annars hade jag aldrig kommit fram. När jag kom fram till nationen såg jag att de hade byggt om på framsidan, så det var svårt att hitta ingången till huset. Där hade jag kunnat ge upp, skylla på att jag inte hittade ingången, och cykla hemmåt igen. Men då slog det mig: Om jag frågar någon som står på gatan, så kanske de kan hjälpa mig. Och så fort jag fick den tanken så kunde jag inte släppa den. Jag hade kunnat cykla hemmåt med tanken kvar, men då hade jag ångrat mig ännu mer och anklagat mig själv och sagt: "Ah, varför frågade jag ingen på gatan. Varför är jag en sån fegis?" Så jag gick fram till en äldre dam och frågade henne om ingången, varpå hon sa att hon väntade på sin dotter, som också skulle in i byggnaden. På något sätt så stod jag kvar där och väntade, jag tvingade mig själv på sätt och vis att stanna kvar. Och till slut insåg jag att hella denna ansträngning, från lägenheten till nationshuset, handlade om att jag skulle bevisa för mig själv att jag kunde minsan ta mig dit och stanna, istället för att det var till själva teatern jag ville. När jag väl kom in i huset visste jag att när jag väl hittar in till rummet där improt ska hållas så finns det ingen återvändo, annars är det fritt fram att dra iväg.

   När jag kom in i rummet så fanns två personer där, en till kom precis bakom mig så vi var fyra när jag kom. Första tanken som slog mig var att det skulle bli väldigt få där, att det inte skulle bli kul, att jag skulle genomlida det här och ångra allting. För även om det inte fanns några hinder för mig att gå ut genom dörren, så blev jag låst från studen då jag klev in, tills improt var slut. Det skulle ju inte se bra ut om jag bara stack. Jag vet inte om det är bra eller dåligt; att jag försöker uppför mig och stanna så länge som möjligt, eller att jag inte känner mig riktigt som en fri människa som när som helst kan gå? Men det var en ganska kul genomlidning, Jag pratade väl inte med någon mellan övningarna, men övningarna var roliga, och under dem så var det ingen som försökte undvika mig. Jag sa det till och med på slutet, när vi satte oss i en ring och skulle säga några valfria ord, att jag gärna återkommer nästa vecka.

 

I fredags gick jag på bio. Det var faktiskt ett eget självvalt beslut, eller snarare ett tips från mor och far från ett tidigare Skype-samtal. Klockan var 18, och jag satt i tv-soffan och halvgrät över min tråkiga tillvaro, att jag inte gjort något kul, att jag inte hade några vänner i Uppsala. Men så slog det mig att jag kunde gå på bio. Som dagen innan så kunde jag inte släppa tanken när jag väl fick den. Så jag började kolla igenom biofilmer. Den som jag fastnade för, och som gick 21:15 var 'A most wanted man' med Philip Seymore Hoffman som huvudrollsinnehavare. Jag ringde sen till mor och far och frågade om de tyckte det vore en bra idé för mig att gå på bio. Självklart, sa de. Och som vanligt så käftar jag emot. Den här gången skulle jag göra något ALLDELES ENSAM, utan någon vän att se den med, någon att prata om filmen med efteråt. Just då kändes det som ett tecken på att jag hade misslyckats. Till slut sa pappa att jag är fixerad vid tanken på att man ska göra saker med andra, att det förlamar mig från att njuta av min tid, att tiden mellan ensamhet och vänskap också borde vara fyllt av nöje och glädje. Det har han förmodligen rätt i: "All we have to decide is what to do with the time that is given us" (Gandalf).

   Det krävdes att jag tog sats innan jag begav mig på cykeln mot bion. Jag halvgrät på vägen eftersom jag inte ville göra det här själv, att jag var en idiot som skulle gå på bio själv när man brukar göra det med andra. Återigen, jag åkte på autopilot på cykeln, för jag vände inte hemmåt, av den anledningen att jag ville genomföra det här för min egen skull, inte för att se själva filmen. Den var för övrigt jättedålig, jag blev totalt besviken på den, ingen spänning alls, jag bara saknade House of Cards's smarthet.

   Klockan blev 23:15 när filmen var slut, och då begav jag mig hemmåt. Mamma ville att jag skulle ringa när jag kom hem, så jag gjorde det. Men då låg de och sov, men mamma sa att de ändå låg vakna när jag ringde. Egentligen ringde jag bara för att bli av med den sista ångesten innan jag skulle lägga mig. Varför jag fortfarande hade ångest fast jag gick på bio som planerat och genomförde det, var för att jag mer eller mindre hela tiden var inställd på att det var en dålig idé av den anledningen att jag gjorde det själv. Fan, varför kunde jag inte bara se det som att jag skulle gå på bio, och sen om jag gjorde det själv eller inte spelade väl ingen roll? Hade jag tänkt så så skulle jag inte behövt ha ångest då när jag ringde dem. Men den lättade, för att jag fick tala om fär någon hur dålig den var, som man brukar göra till människor man tycker om. Nu såg ju inte de filmen, men det var ju bättre än ingenting.

 

Jag var ute igår också, men det skriver jag om senare. Nu måste jag plugga, sen ska jag åka till Upplands-Väsby och fira min syster Camilla på hennes 18-årsdag. Shit, hon har redan blivit så stor.