En obehaglig dröm
För ett par nätter sen hade jag en så konstig och ganska obehaglig dröm. Jag drömde att jag gick och kollade på Magnus Betnér på en teater tillsammans med en kompis. Vi tyckte båda att han varit rolig, och sa många intressanta och tänkvärda saker. Sen när han var klar så ville min kompis gå fram till honom och snacka, berömma honom för att han är så smart och rolig. De började skratta med varandra, skämtade, pratade om djupa saker, och jag lämnades utanför. Till slut kände jag mig stressad, orolig och ångestfylld, och ville ingripa så jag skulle få nån syl i vädret. Jag frågade vad det var de skämtade om, för jag förstod inte skämtet. De drog skämtet igen, men jag förstod det ändå inte. Då gav de upp och gick vidare, och lämnade mig ensam mitt på scenen. Turligt nog så vaknade jag precis då, undrar vad som hade kunnat skett om jag hade blivit exponerad för alla i teatern?
Det oebhagliga med drömmen var att jag kände igen mig i saker som jag kände när jag var liten. Ofta kritiserades jag för att inte förstå roliga skämt, att jag dödade dem för att jag ville komma till roten av dem. Jag brukade också bli lämnad utanför, ha svårt att komma in i andras diskussioner, och ibland så glömde folk att jag var där, och lämnade mig där jag stod. Vad hade jag gjort för fel? Var det nånting jag borde ha förstått, men som jag var för dum för för att ges tid att förklara? Ingen är smart i början, man lär sig allt eftersom. Men det visst varken de eller jag. Så de gav mig sanningen att jag var dum, och jag godtog den.
I både drömmen och verkligheten borde jag ha struntat i vad de gjorde mot mig, och ser ner på dem istället och kanske tyckt synd om dem för att de livnär sig på andras sorg och nedstämdhet. Jag visste inte när jag var liten att sådana människor fanns, det kanske jag hade behövt veta.
Jag tror inte att varken Magnus Betnér eller min kompis är sådana människor i verkligheten. Men man vet aldrig vad människor tänker, vad de har för baktanke med allt de gör. Det kan verka som att de är trevliga, men sen blir de andra människor när det uppstår ett läge. De kanske säger en sak, men de menar nåt annat. Egentligen är jag likadant; jag kan också säga saker, men mena något helt annat. Jag har liksom lärt mig att det inte alltid är bra att säga precis allting som jag tänker om andra. Jag minns en gång när jag var liten, och då var jag, pappa och min farbror i mataffären i min hemby. Då frågar jag min farbror: "Varför är du så tjock?" Efteråt sa pappa till mig: "Man får inte säga sådär till andra." "Varför då? Han är ju tjock!" "Jo, men det vet han redan om, och han behöver inte att du upprepar det för honom. Dessutom kan han bli ledsen av det."
Hursomhelst, det jag måste göra är att återupprepa flera gånger om dagen att jag inte måste tänka worst case scenario hela tiden om alla. Ju fler gånger jag upprepar det högt, desto större blir sannolikheten att det blir en sanning, att jag börjar tro på det. Det räcker inte med att jag redan vet att det är sanningen, den måste också sjunka in, för då blir det sannt på riktigt.