Daniel Blomqvists blogg

I måndags förra veckan dog min kära katt Saga. Det kan även ha varit sent på söndagskvällen också. I alla fall hade jag släppt ut henne som vanligt på kvällen innan jag gick och lade mig. När jag vaknade nästa dag trodde jag att hon som vanligt skulle ligga i sin låda på balkongen och vänta på att bli insläppt, men det gjorde hon inte. Klockan hade hunnit blivit elva, men hon var fortfarande inte hemma. Jag hade en kompis från Göteborg över, och vi gick ett varv runt huset för att locka och ropa på henne. När vi hade tagit ett halvt varv hade vi inte hittat henne, och en tant kom ut från trapphuset i sin mobiltelefon. Vi skulle precis gå runt knuten för att inleda slutet på vårt lockande. Vi hade inte tänkt leta så länge, utan bara ropa en snabbis innan vi skulle ta tåget in till Stockholm. Vi räknade liksom med att hon fanns där ute nånstans, men att hon bara var för långt bort för att höra oss. Men just som vi skulle gå runt knuten så tar tanten en paus från sin telefon för att ställa en fråga till oss: Ursäkta. Letar ni efter en katt? Vi svarar ja. Jaha, svarar tanten, för jag sov en påkörd katt borta vid viadukten. Och den hade samma färg som din jacka (hon pekade på min kompis jacka som var grå). Vi båda befarade det värsta, men tackade för tantens hjälp. 

   Jag ville verkligen inte tänka tanken att det kan vara Saga som ligger där. Men om det ligger en katt där så får det faan vara nån annans katt. Vi närmade oss viadukten. Vi såg en liten klump ligga på trotoaren. Nog var det en katt alltid, men var det min katt? Den var grå. Jag vill inte veta att det är Saga, säger jag till min kompis. Vill du att jag går fram? frågar han. Ja, gör det, säger jag. Han gick fram, böjde sig ner, tittade noga, tittade sen mot mig med allvarliga ögon. Jo, det är hon. Min värld höll på att rasa samman. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Dagen innan hade vi legat i soffan och gosat, och nu var hon bara borta. Jag börjar Jag började gråta, varpå min kompis säger: Du behöver inte gå fram och kolla om du inte vill. Men jag ville det. Jag ville ha en förstahandsbekräftelse på att det var hon som hade blivit påkörd. När jag väl kom fram och såg hennes ansikte var det som om jag försökte hitta några livstecken. Hon kanske andas. Är det nån lem som rör sig. Stelhet. Livlöshet. Död.

   Jag orkade inte titta mer. Jag gick direkt till min kompis för att få en kram. I hans kram så grät jag som jag inte hade gråtit på väldigt väldigt länge. Vi hade kommit överens med min kompis syster om att möta henne och hennes kompis i Stockholm en viss tid. Men de planera fick senareläggas. Jag skrev ett sms till henne och skrev att katten som hon hade fått tycke för och gosat med på söndagen inte var med oss längre. Jag och kompisen gick in. Han satte sig i matsalen. Jag var tvungen att ta en kaffe för att på nåt sätt lindra bröstsmärtorna. När kaffet var varmt och mjölken var ihälld, ringde jag min syster som jag bor ihop med och berättade vad som hade hänt. Hon blev helt bestört. Hon kunde liksom mig, inte fatta att det jag just sa var verklighet och sanning. Det fannsinte i vår världsbild att lilla Saga kunde dö. Min syster var, hursomhelst, på Lidl med sin kille och deras son. Pappa råkade vara där och av en händelse. Systern sa att de skulle komma direkt, och att pappa skulle ta hand om Saga.

   Kort därefter ringde min kompis syster. Försökte övertala mig om att det inte var mitt liv. Jag hade inte gjort nåt fel. Att det är sånt som händer utekatter. Att jag var den bästa pappan Saga kunde haft. Orden var värmande, men det var ändå svårt att ta in. Vad spelar det för roll? Hon är ju borta! 

   Min syster, hennes kille och son, och pappa kom till slut. Jag fick kramar av systern och pappa. De tryckte ur mig ett par tårar till. Jag hade en massa tankar i huvudet när jag satt där i matsalen och jag hade allas sorgsna blickar mot mig. Det här är inte rättvist. Varför var det inte nån annans katt? Det kommer bli så jävla tomt utan henne. Kanske jag skulle begrava henne utanför balkongen. Undrar vad pappa tänker om sin son nu, som gråter över sin bortgångna katt likt en familjemedlems bortgång? (För mig var hon en familjemedlem, så jag tycker det räknas). Gud, nu sitter min kompis där mittemot mig och ser på när jag gråter. Han som hade kommit ända från Göteborg. T.o.m. när jag är som ledsnast och borde tänka på mig själv och skita i andra, så tänker jag på hur andra ser på mig. 

   Efter gråt och några tunga andningar lyckas jag samla mig för att kunna tänka på vilket mitt nästa steg därifrån skulle bli. Vad ska jag göra härnäst? Pappa sa att begravning kan locka till sig rävar, dessutom sa han att grannarna och förening kanske inte skulle bli så glada. Jag skiter i dem, sa jag. Men när "jag skiter i dem"-känslan hade lagt sig kändes kremering som ett bättre alternativ. Vi kollade upp hur mycket det skulle kosta. Kremering med urna etc. skulle kosta över 1000kr, vilket jag inte var beredd på. Så det fick bli en vanlig, där man bara åker till ett ställe, lämnar liket och så får de göra vad de vill med det. Tanken slog mig faktiskt att jag kanske skulle ha hennes aska i en blomkruka och plantera nån växt i den, men p.g.a. priset så kändes det som sagt inte värt det. 

   Min kompis följde med mig till kremeringen. Jag ville, trots allt, fortfarande till Stockholm. Så pappa skjutsade oss till tågstationen efter att vi hade lämnat över Sagas lik. Hon var så stel i kroppen när hon låg i påsen, samma ställning som när hon låg på marken. Tydligen blir det så strax efter att kroppen blir livlös. Det kallas likstelhet. Först är lemmarna slappa som vanligt. Men när muskelcellerna i kroppen får syrebrist skapar det en massa reaktioner i musklerna vilket bl.a. ökar kalciumnivån. Likstelheten är fullt utvecklad efter 10-14 timmar och musklerna stannar i det läge de befann sig i vid dödsfallet. Likstelheten slutar när muskelcellernas inre struktur börjar brytas ner. Det var faktiskt inte jag som tog reda på detta utan min syster och pappa. Man skulle kunna tro att jag var nyfiken på att ta reda på allt som rörde min katt, för jag tyckte också att fenomement var märkligt. 

   Men jag hade ingen som helst ork att ägna energi åt grotta ner mig i min katts död. Det enda jag ville var att få vara ledsen tillräckligt länge. Som tur var har jag turen att ha vänner med vilka jag inte alltid behöver visa min bästa sida. På pendeltåget till Stockholm satt jag och min kompis ganska tysta. Jag hade samlat mig betydligt, men jag var fortfarande chockad. Nu kommer jag inte längre behöva ha sovrumsdörren jämt på glänt, nu kan den va stäng om jag vill. Jag behöver inte rensa kattlådan. Jag behöver inte öppna balkongdörren för att ropa in henne . Jag behöver inte ge henne nån mer mat eller vatten. Hon kommer aldrig mer hälsa mig välkommen hem genom att lägga sig på rygg och be om att bli kliad på magen. Vi kommer aldrig mer prata mjau-språket med varandra. Hon kommer aldrig lägga sig på min mage i sängen. Hon kommer aldrig gnälla till mig om att få mer/ny mat eller komma ut. Det är en massa saker som aldrig mer kommer hända, bara för att hon inte är med mig längre.

   Nånstans, under dagens gång, visste jag hela tiden att livet går vidare oavsett. Att döden egentligen inte är slutet på något, utan bara början på nåt nytt. Den tanken gav mig viss tröst. Men jag kunde ändå inte acceptera att hon bara var borta. Hon hade inte ens bott med mig i ett år. Det skulle ha blivit ett år den 29 november i år. Jag hade tagit hand om henne med all kärlek och omsorg jag kunde förmå, även i de stunder när jag som psykiskt inte var på topp. Det var hon som fick mig att se upp i de djupaste dalarna. Det var hon som fick mig att inse att livet är större än bara mig. 

   När vi kom fram till Stockholm kramade jag min kompis syster hårt. (Hon är förresten också min kompis.) Hon tröstade mig i.a.f. med att säga att hon förstår sorgen eftersom hon för inte så länge sen förlorade sin kära katt Zorro. Så hon sa att jag kunde ringa henne om jag behövde prata om mina känslor kring Saga. Lite senare, efter att vi hade spelat shuffleboard och var på väg att äta i Kungshallen, sa hon till mig: hellre ett kort och bra liv, än ett långt och meningslöst liv. Hon menade att då jag bestämde mig för att låta henne vara utekatt, så tog jag ett steg tillbaka från mig själv och fokuserade på Sagas behov istället. Och som utekatt, sa min tjejkompis, hade hon säkert "the time of her life" och fick leva det liv hon vill leva. Jag tror på det nu.

 

Igår åkte jag och pappa och tittade på en sotsvart kattunge strax utanför Uppsala. Jag hade bestämt mig för att nästa katt jag skaffar skulle bli en innekatt, för jag vill inte riskera att en utekatt ska få uppleva samma öde som Saga, inte så länge jag bor där jag bor i alla fall. Bella var så fin som tänkte på mig när hon funderade på att ge mig en kattunge som hennes katt hade fått för ett par månader sen. Hon berättade för sina barn vadsom hade hänt Saga, och de frågade om det var okej för dem att jag fick kattungen. Men de hade blivit så fästa vid honom, så det gick inte för sig, vilket var helt okej med mig. Men jag blev ändå rörd av tanken, för de förstod att jag skulle bli väldigt ensam. Min syster, som jag bor ihop med. Hennes kille är från Chile, och i slutet av november ska de åka dit och stanna där i sex månader. Samma dag som de åker, åker mina föräldrar till deras hus i södra Spanien. Alla i familjen förstod att det inte skulle bli lätt för mig att vara ensam, med tanke på att jag går i terapi för social fobi och för att jag inte mår så bra psykiskt (varpå jag har kännt mig tvungen att hoppa av en delkurs på masterprogrammet). Men så fort Saga kom in i mitt liv, förstod alla att hon gjorde gott för mig. Mamma var t.o.m. beredd att köpa en katt åt mig och kollade runt efter en. Men för att inte riskera att hon skulle köpa en katt till mig i julklapp, som jag själv inte har varit med om och godkänt, så tog jag initiativet själv.

   När jag och pappa var på väg till hemmet som sålde den sotsvarta kattungen tänkte jag på Saga ur ett metaforiskt perspektiv. Jsg tänkte på henne som att hon satt på ett moln och kollade ner på mig från himlen och var arg och besviken på mig och skrek: Men vad faan Danne. Jag har varit död i knappt en vecka, och du börjar redan kolla efter en ersättare till mig. Jag måste säga att jag var lite rädd att skaffa en ny katt, p.g.a. rädslan för att jag skulle bli besviken på den nya katten för att den inte skulle likna Saga till punkt och pricka. För ingen kan ersätta henne. Nej, det är helt omöjligt. Men jag behöver närhet i form av en katt i mitt liv. Och jag tackar dig oändligt för att du hjälpte mig förstå det. Innan jag hade dig var jag skeptisk till katter. Nu älskar jag dem. 

   När en bekant av en slump ringde mig tidigare idag och ville höra hur det var med mig efter att ha hört att min katt hade gått bort, berättade jag kortfattat hela historien, och att jag fortfarande var rädd att skaffa en ny katt, för jag kanske inte hade sörjt Saga färdigt och därför inte förstått vilken uppskattning jag har av henne. Då berättade han för mig att vad jag än gör i livet, så ska det vara för att jag vill det, och inte för nån annans skull. Tänk inte på att Saga blir besviken på dig. Sen tipsade han mig om att läsa en bön som heter "Sinnesrosbönen":

 

 

Tack min bekanta vän!

 

Just det, den här katten som jag och pappa åkte och tittade på. Hon är inte gammal nog för att lämna sin mamma, först sista november kan jag hämta henne. Säljaren sa att hon var den lugnaste kattungen i kullen. Det passar mig som handen i handsken, tänkte jag. Dessutom verkade hon trygg i min famn. Hon var lite orolig till en början, men hon blev lugnare och kanske fick tillit till mig. Jag bestämde mig helt enkelt för att slå till. Jag swishade pengar till säljaren och lovade att komma tillbaka den 30 november. Bilderna jag fick av kattungen efteråt var helt bedårande. Jag blev kär i henne. Jag är nervös på att få hämta henne och ta med henne hit. Hon blir nog inte precis som Saga, det är ju en omöjlighet. Och hon kommer aldrig kunna fylla Sgas skor. Men den här katten kanske ger mig nåt annat. Men det blir i så fall varken bättre eller sämre än det jag fick av Saga. Jag funderar på att döpa henne till Astrid.

 

 

Texten som följer är direkt dedikerad till Saga: