vjh
"Jag ska ge de jävlarna! Men jag vet inte vem de jävlarna är, och jag vet inte vad det är jag ska ge dem heller."
Det är Mikael Wiehes ord ur en intervju med SVT:s kulturnyheter. Jag tyckte det var en intressant samling ord som kunde sägas av en människa, så jag ville bara skriva ner dem. Det låter som ett slag i luften, för jävlarna inte har ett ansikte, eller så har de alla ansikten. Alla ansikten blir inga ansikten, och eftersom jag inte vill slå mot allt och alla konstant 24/7 så slår jag inte alls. Och eftersom allt och alla kan vara en jävel så är det svårt att skilja dem från änglarna. Jag vill inte råka drämma till en ängel på kinden i onödan, för de förtjänar inte det.
Jag undrar om det kanske finns nåt samband till en diskussion jag hade med min pappa i förrgår. Jag tror det var när vi kollade på tv och nånting om självmord dök upp. Jag gillar att plåga de jag älskar med mina tankar och, som i ett tyst avtal, tillkännage att jag gör det för att utmana och ifrågasätta tankarna så deras existens lättare kan bekräftas, dementeras eller modifieras. Så jag säger såhär till min pappa: "Självmord är en till synes ganska rationell handling, för istället för att gå runt och älta och må dåligt och må dåligt och älta så bestämmer sig personen för att sätta stopp för det hela. För att gå runt och må dåligt är varken rationellt eller logiskt." Tonen i pappas replik indikerade att han var införstådd i att jag inte var för självmord, för han sa: "I och för sig, men hellre att känna något än att inte känna nåt alls." Han visste att jag ville bli motbevisad, samtidigt som han visste att jag visste att jag hade fel i min förklädnad som dystopisk pessimist. Den här leken är vi båda väl bekanta med sen mina barnsben.
Känner gör man ju hela tiden, förutom när man är död, eller möjligtvis när man sover, så länge man inte drömmer något intensivt. Det kanske är därför jag många gånger har längtat efter att somna, för att slippa höra, se, smaka, känna och tänka på allt jag är och inte är. Varje natt vill jag ge upp samtidigt som jag vill ge utlopp för att tankar som har ackumulerats i hjärnan under dagen och inte blivit luftade. Tyvärr så skriver jag inte lika mycket längre för att lufta mina tankar. Det är väl nåt slags självskadebeteende så att jag ska lida för sakens skull, inte för att det ska leda nånstans. Jag har aldrig varit så bra på att medvetet skada mig själv fysiskt, men i tankens värld är jag flerfaldig mästare. Jag tror att Carina i ett sånt här skulle ha sagt nåt i stil med att jag är bättre än de som ger upp, för jag har aldrig tillhört dem. Eller, det är inte ens Carina som säger det i mitt huvud, utan jag själv som låtsas vara henne. Det är nånting jag har lärt mig av min terapeut som jag har gått till för min sociala fobi, att om jag låtsas vara min bästa vän och pratar med mig själv så kommer jag vara mer nyanserad och snällare.
Kanske är det så att jag besitter min bästa vän, nämligen mig själv, men att jag i tanken låter denna vän manifesteras i någon annan för att inte göra mig själv till narcissist. Jag tycker så mycket om den där personen att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle vilja mörda honom, även om det kanske skulle bespara mig lidande. Det är en vacker person med alla och ingen form, som har mer bredd än Broadway, en större kattälskare än Kattegatt. Det är en komplex person som slår åt alla håll. Ibland missar han, ibland siktar han fel, men ibland är han lika träffsäker som ett lasersikte.
För ett par veckor sen lyssnade jag på en ljudbok som handlade om en tjej som använder Tinder mycket och är beroende av killar hon dejtade för att få bekräftelse. Hon har en dålig självkänsla, och t.o.m låter killar emellanåt behandla henne illa. I slutet av boken berättar tjejen att hon ofta är rädd för att somna eftersom det är då hon är som mest sårbar och försvarslös. Det är då hennes kropp är som mest utlämnad för omvärlden. Hon skulle kunna dö i sömnen, någon skulle kunna råna hennes lägenhet, utan att hon är medveten. Det är en svindlande tanke,men kanske inte så konstig. För visst, det går inte att vara vaken 24 timmar om dygnet, för då skulle man dö snabbare än vad man (förmodligen) inte kommer göra varje gång man går och lägger sig. Men strävan efter kontroll är väsentlig för människor. Överhuvudtaget allt som inte är förutsägbart genererar skräckscenarier, eller en strävan efter klar begreppsuppfattning där målet helgar medlen.
Jag vet inte. Det kanske bara är bra att fiendens ansikten är många, eller utan skepnad, överallt och ingenstans. Det kanske bara är bra att världen är komplex, för i en komplex värld går det att göra misstag. Det går att attackera rätt person med fel tillhygge, fel person med rätt tillhygge, fel person med fel tillhygge, och rätt person med rätt tillhygge men fel tidpunkt. Och så går det att attackera rätt person med rätt tillhygge vid rätt tidpunkt. Enligt min (utan vetenskaplig grund) lekmannamässiga teori är alltså chansen att göra rätt 20%. Eller så är det en 50-50-chans: rätt eller fel. Det spelar egentligen ingen roll vilken teori som är rätt eller fel, om båda är rätt och/eller fel. För det är klart att de är fel, det är ju bara jag som svamlar. Det enda som är säkert, förutom döden, är att alla (oavsett djur, växt eller anna livsform) är dömda att bli utlämnade framför ett liv utan vare sig manualer, förvarningar eller instruktioner.