Tjejen
Det finns en tjej som jag har varit kär i i ett par år. Hon vet inte om det, för jag har inte vågat säga nåt eller hinta om det. Vi känner inte varandra så väl, trots att vi känt varandra i drygt 9 år. Under dessa år har vi nästan bara umgåtts via våra gemensamma vänner. Men för två år sen, tror jag det var, hände det sig att vi åkte samma spårvagn till Göteborgs centrum. Det var nog första gången under dessa år som det bara var vi två, men tack vare det fick jag en glimt in i hennes liv som jag annars aldrig hade upptäckt om vi hade varit i grupp med andra. Sen dess har jag sett hennes egenheter och förmågor som magiska gudasända gåvor. Hon är sprallig, glad och konstnärlig på ett sätt som jag inte har varit med om tidigare. Hon vågar vara sig själv, har färgat hår, piercingar, tatueringar. Hon är en livsnjutare. Jag tycker nästan det är svårt att fatta att jag hade turen att komma i kontakt med denna person, så olik alla människor jag har sett och träffat.
Oturligt nog bor vi i olika städer. Ibland har det väl hänt att vi har haft kontakt via mess, men inte så regelbundet. Det brukar vara jag som skickar iväg messen, och ibland svarar hon, ibland inte. Nu tror jag inte att hon inte svarar för att hon inte gillar mig, utan för att hon kanske är upptagen eller disträ eller något annat. Men jag är ganska säker på att hon inte är intresserad av mig.
Som sagt så har inte ens vågat hinta om att jag är intresserad av henne. Ännu värre är nog att jag inte vågat vara mig själv, mitt sanna jag, i hennes närhet, i rädsla för att hon ska fatta att jag gillar henne, eller att jag ska göra nåt som får henne att få avsmak för mig. Då har hon ju ingen chans att bli kär i mig tillbaka, förstås. Jag undrar om jag inger ett spänt intryck när hon ser på mig. Kanske snarare blyghet, återhållsamhet, tillbakadragande. Jag försöker att inte vara någon jag inte är. Jag vill inte tillfredsställa någons behov på det sättet, och jag försöker att inte må dåligt över att jag inte är något som en annan annars kanske skulle ha funnit attraktivt. Även när jag är avslappnad så är jag ganska återhållsam, och hon kanske skulle tycka att jag drog henne tillbaka eller att vi på andra sätt inte är kompatibla som partner.
Det jag hela tiden glömmer bort är att detta inte är en isolerad händelse. Jag är så här typ hela tiden; att jag inte vågar visa världen vem jag är. Jag är rädd att blotta sårbara punkter för folk att påpeka och dra nytta av. Men mest är jag nog rädd för att inte få folks fulla uppskattning av mig, att de ska se upp til mig, avguda mig, tillbe mig, vända sig till mig... Samtidigt vet jag att det inte är hälsosamt att vara beroende av andras bild av en för att man ska må bra. I den här tjejens värld finns inte rädslan för folk åsikter eller brist på uppskattning. Det är nånting som jag verkligen beundrar hos henne, och nånting som jag hoppas smittar av sig på mig, oavsett om vi skulle bli ihop eller inte.
Men jag är rädd att mina tankar om henne, och de bilder jag målar upp av henne, och orden med vilka hon lyfts till skyarna, bara är på låtsas. Det har funnits andra tjejer som jag har sagt mig vara kär i, där jag har fantiserat om våra eventuella liv tillsammans, då känslorna har svällt över om vartannat. Ibland har jag funderat på om jag ens kan bli kär, efter alla de gånger jag har varit "kär". Jag kanske bara har varit kär i kärleken, inte i själva personen. Dessutom har jag aldrig haft en kärlekspartner, så jag kanske bara är desperat och förväntansfull.
Men jag tror jag har lärt mig att jag inte måste bli kär i hela personen först. Förr trodde jag att det bara var legitimt att bli kär i någon om man känner personen väl, eller in och utan. Nu tror jag att det också går att bli kär i de strimmor och glimtar av ens personlighet som en människa avger. I kärlek ingår nyfikenhet: nyfikenhet i att lära känna en person, lära sig mer om en person, uppleva nya saker med en person. Så länge jag är ärlig med mig själv så behöver jag inte lura mig själv och låtsas att saker och ting är som de inte är.
Även om jag inte känner den här tjejen innan och utan så är tycker jag att hon har allt jag önskar mig hos en tjej. Varje gång jag ser henne eller tänker på henne blir jag inspirerad och fylld av solsken och färg. Hon är en av mina förebilder, någon jag ser upp till, om än i smyg. Sen är det inte säkert att saker och ting skulle gå smidigt till om vi skulle bli tillsammans, för vi har alla svagheter och egenheter som ibland krockar. Hon är säkert mer erfaren än mig när det kommer till kärleksrelationer, men jag skulle vara beredd på att ta fighterna, för belöningen från hennes färggladhet skulle göra allting värt det.
Ibland har jag funderat på att berätta allt det här för henne, bara för att få ut känslorna ur bröstet och ser var det landar. Men jag är rädd att ålägga henne dåligt samvete för att eventuellt göra mig ledsen och besviken. Så klart jag skulle bli det. Men min åsikt är att trots livets lidelser och besvär är det tillräckligt intressant och spännande för att inte begå självmord. Jag fascineras av livets processer, såväl svåra som varma, att jag vill uppleva dem och leva ut dem.
Jag tror hon skulle ge mitt liv mer färg, mer spänning, mer fart, mer glädje, konst, musik. Jag vet inte när jag får träffa henne nästa gång. Hon bor i min gamla hemstad Östersund, men jag brukar inte åka dit så ofta. Jag skulle inte kunna åka dit bara för hennes skull. Om jag hade fått bestämma så hade jag gjort det, men hon kanske skulle känna sig lite obekväm. I så fall om jag träffar henne i samband med att jag besöker en av mina bästa vänner, som också bor i samma stad. En annan av mina bästa vänner, som också är en av hennes bästa vänner, bor i Göteborg. Men det är inte alltid hon är där när jag är där. Jag är nog en patetisk och hopplös romantiker. Jag borde kanske bli mer rationell och sansad. Jag borde kanske sluta tänka omöjliga tankar. Eller, är de verkligen omöjliga? Jag vet inte.